Statistics

   Matsalen var enorm och över dess robusta takkronor i gjutjärn kunde man långt däruppe skymta de kraftiga takbjälkarnas mörkbruna yta. Även om detta rum aldrig hade varit föremål för en uppmätning, stod här nu ett tiotal män redo med både kilometervis med måttband, laserlängdmätare, GPS och annat som hör lantmäteriväsendet till. Urban men ändå liksom bonnig var Lars Olofsson där och pekade och gestikulerade.
-"Nu gubbar får vi nåt att bita i", vrålade han med sina lungors fulla kraft. Som kalvar på grönbete fick hans mannar ofta inälvsparasiter och just som Lars gjort klartecken för att sätta igång laserlängdmätarens enorma dieselmotor så sjönk en av dem plötsligt ihop. Det var Ingvar, den äldsta på firman, som kvidande och med ett gurglande väsande andades ut sina sista andetag. Allt stannade upp. En klocka klämtade tvåhundra meter längre ner i det schakt som greve von Pöhnwart så dåraktigt sökt fördjupa i samma veva som han bjudit Österike-Ungerns finansminister på en rejäl omgång. Männen lyssnade under tystnad medan klockan slog tretton dystra och obehagligt närvarande heltimmar. Ingvar var för länge sedan bortom all räddning, men klockans klämtande ingav ändå hopp.
-"Nu får vi sätta fart!" Lars-Olof hade mist tålamodet och kontrollen nu och med greve von Pöhnvarts gamla sarkofag som hävstång lyckades männen bända loss den längduppskattningsmaskin som tidigare under dagen kört rätt in genom de bastanta matsalsdörrarna. Takkronorna hade egentligen aldrig fungerat, vilket kanske var tur med tanke på vad elräkningen skulle ha hamnat på. Tusentals små 5W-lampor hade arrangerats i sinnessjuka mönster som förvände synen på de som försökte klättra upp till takkronorna.
Längduppskattningsmaskinen började så sakteliga återta förlorad mark.

För att till fullo kunna begripa hur vidunderligt långsträckt och vidsträckt utsikten från matsalsbordet faktiskt var, kan man kliva upp på dessa och riktigt frossa i den överblick man skaffar sig genom att genomföra det man precis gjort, fast nere på golvet, nämligen titta.
Lars gjorde just detta. Med en stämma färgad av åratals missbruk av dåliga mentholcigaretter och hest ylande karakoke-sång manade han nu till alla männen att gemensamt ta steget upp på sagda bord för att få någon ordning på sin rumsuppfattning. Här krävdes kraft, mod och en rejäl grogg som hägrande belöning. Med uppbådande av sina absolut sista krafter utbrast Lars-Olof på klingande örebromål: -"Näe, va trälit! Kom igen nu va så vi kan ta ledit sen!"

En som direkt förstod vad som var på gång att hända satt 5 kilometer därifrån i en skön fåtölj. I själva verket befann han sig i ett laboratorium i Schweiz eftersom han av skattetekniska skäl inte kunde sätta sig in i inmätningens planer i något som helst skede. Bukstinn nödgades han nu att styra upp situationen genom att på rekordtid försöka omdisponera sin person. Juridiskt sett var han alltid närvarande vid inmätningar av den här typen. Därför var han lugn som en filbunke. Eller snarare: hans representant var på plats och med sin sparkscykel ångade han fram som företrädare för det Schweiziska Precisionsinstitutet och dess kroppsligen frånvarande chef. Bolmande på en fet kubansk cigarr och med ett flin som kunde flytta berg, fullkomligt dumdryg och utan rim och reson gled han fram mot mät-skaran. Armarna var stora som spädgrisar och lika knubbigt rundade som kinderna. Svetten rann, men han lät den flöda utan att ens för ett ögonblick låta den bekomma honom. Fokuseringen var total, hans blick stel som hos en död kolja och under flera minuter stod han bara där och utstrålade total briljans. Ingen kunde i denna situation bättre än han överblicka läget över omfattningen av själva inmätningsprojektet och dess styrkor såväl som dess svagheter. Man skulle kunna jämföra det hela vid en sträng magister då denne blivit avslöjad som f.d. krigsförbrytare.
Nåväl, med takkronorna i åtanke hukade han i onödan medan dessa långsamt firades ner från matsalstaket. Det började bra. Trodde han.

Allt som man i fortsättningen av denna historia kan rimma på "lovikavante" måste av lätt sinnesrubbade anledningar översättas till den milda grad. Åter till ordningen nu.

Högt där uppe i skuggorna av de enorma takkronorna kurade en mycket liten varelse. Kondensen från dess kroppsvärme hade fått ett litet område strax under varelsens vänstra fot att börja vätska. Allt som återstod av den inskrift som med nöd och näppe ristats in av mången intill förtvivlans yttersta gräns stadd lampupphängare, var en uppblött bläckig urgröpning i det ådriga trät. Sakta och med dammet som gloria runt den svaga belysningen från den mest närliggande glödlampan i takkronan började så varelsen att veckla ut sina synnerligen skrynkliga gamla kartor över matsalen. De luktade unket som av gammal plast, vilket inte var ovanligt för denna typ av karta. Den lilla figuren studerade kartmaterialet ingående genom de runda punktögonen och repeterade tyst viktigare landmärken inför den viktiga klättringen. Han hade ett uppdrag, anförtrott till honom från högre ort, att in i minsta detalj försvåra för envar som hade planer på att något i huset stående pinal skulle inmätas. Han var fast besluten att fullfölja denna hedersvärda handling. Om han misslyckades skulle nämligen hans pension bli indragen - det hade stått att läsa i det senaste utskicket.

Lars-Olof log i skägget. Så var det då äntligen dags för en hel arbetsdag tillsammans med snickarbyxförsedda karlar som inte drog sig för att visa sina känslor för sin yrkesroll. Äntligen! Nu jävlar skulle de mäta upp detta härke till kråkslott! Banne mig om det skulle vara så där omöjligt och jävligt som alla påstått. Nej nu jävlar...förresten, kan du skicka popcornen är du hygglig. Lars-Olof ryckte till. Varför, VARFÖR börjar de där jobbiga helt ologiska tankarna att utkristallisera sig ?! Det hade börjat så fort han börjat tänka på de mätmetoder han skulle tillämpa. Redan på ordet "linjal" hade tanken slirat. "Mätskala" fungerade som smörjolja på Lars-Olofs tankemaskineri, i snabb takt hade associationerna löpt amok och han hade som vanligt svårt att få stopp på dem. "Kaknästornet", tänkte han, "kanske kaknästornet kan hejda det hela", men det var svårt att hålla kvar tankarna på rätt spår. "Kaknästornet är JÄTTEGRÖNT", fortsatte han, "faktiskt JÄTTEGRÖNT (inte alls RÖTT som skaftet på en sådan där bygellös morakniv näe nu MÅSTE jag tänka rätt ) som en GURKA eller en ÄRTA från de frodiga åkrarna runt Flen!" Lars-Olof vacklade inte bara själsligen utan även så pass mycket kroppsligen att hotade att snart trilla baklänges. -"Men även medaljen har en baksida", försökte han trevande, "om man alltså vänder på kopparmedaljen så att den ärggröna, oxiderat anlupna sidan kommer till allas åsyn så borde de som är därav berörda genast inse hur infantila de metallurgiskt illitterata wannabe-numismatiker som gång på gång trasslar in sig i dylikt är! "
Lars-Olof harklade sig och ramlade handlöst baklänges. Precisionsinstitutets representant höjde ögonbrynen men var i övrigt fortfarande oberördheten personifierad. Sprattlande låg han där, Lars-Olof, och försökte överskyla fadäsen med ett dåligt skämt. Ingen av de andra förstod. Lars-Olof log ansträngt. Det var länge sedan något av hans skämt inte hamnat på "Baksidan" i Byggarbetaren, bredvid korsorden och de halvtaskigt kamouflerade råden om hembränning, men detta var ett extremt stolpskott till skämt.

Den lilla varelsen, vars namn var ett mysterium för många, plirade bligt, bligade plirt och slutligen blipprade pipi-pip, mycket svagt. De ytterst subtila vibrationer som detta synnerligen märkliga läte skapade i matsalens många skamfilade gamla gobelänger vederfors ej av de tystlåtna inmätarna ett par 10-tal meter längre ner under takbjälkarnas mörka, ådriga trä. Varelsen skakade sakta och dess lemmar frigjorde sig allt mer från den bakgrund som många skulle ha förkastat som hopplöst dyster, men som ingen i världshistorien någonsin sammanfattat i såpass begripliga termer att de kunde återfinnas i något enda referensverk.

-"Nu är det kört för den här salens längdrekord grabbar! Nu är det slut på tjafset!", en kommentar så god att den kom även precisionsinstitutets representant att stämma in i den improviserade, lite småslarvigt fyrstämmiga hyllningskantat som Lars-Olofs mannar gemensamt komponerat under fikapauser och håltimmar. Lars-Olof själv verkade helt förstummad till en början men började sedan sakta gnälla med i slutkadenserna. Hela 14 verser lyckades mannarna få fram innan en takkrona var fullständigt positionerad i rummet. Pösande illmarig påpekade precisionsinstitutsrepresentanten att detta nog var ett arbetsprestationsrekord för Lars-Olofs sammansvetsade arbetslag.

Nöjda över det mottagande som deras sång frambragt ställde sig så mannarna plötsligt på led och skanderade taktfast och entusiastiskt:

-"Här ska mätas, här ska kämpas, vi ska ej förgätas!"

Lars-Olof insåg snabbt situationens möjligeheter. Äntligen var motivationen på topp. Nu var tiden inne för ett i sanning väl tilltaget arbetspass. Hela tio timmar!

Två timmar senare hade man lyckats mäta i princip allt som kunde mätas där i matsalens nordnordvästra nisch. Resultatet var i sanning imponerande:
-Tretton byråer med den sammanlagda volymen 67,72 kubikinches (visst är detta ett tecken så gott som något att det metriska enhetssystemet för alltid kommer att vara klart mer trist och prosaiskt?)
-16445 alnar gobelänger, mätta och belåtna fiskmåsar (konserverade och ättiksinlagda i små burkar av förnicklad plåt), 53 st. tennisbollar fastspikade i en madrass som luktade fis.
-En bunt rutiga skjortor, ihopklibbade och extremt fula.
-Blå kanadagäss i parti och minut.
-5 km Tippex (motsvararande ett gross pallar )
-134 uppstoppade hundar med namn och allt annat tatuerat på de utsträckta tungorna.
-En liten påse med något onämnbart och klibbigt.
-Åttiosju kastrullock.

Varelsen blev tårögd. Att skala lök var inte någon barnlek direkt. Speciellt inte med en trubbig båtshake utan skaft. Tunga tårar strilade ned för de blåbleka kinderna och landade med ett fräsande Pssschht på takbjälkens åldrade trä. Efter löken följde rädisor, rotselleri och några vitlökar i en rasande takt - rakt ner i den gjutjärnskastrull som något vanskligt med fullt medvetet placerat en bit från kanten på bjälken. En mustig doft trängde redan därur och bakom bjälkarna skymtade i mörkret så småningom droppar av kondens som glänste likt gröna ärtor i skirat smör. Det var exakt sexhundranittiotredje gången som denna, så att säga på fri hand tillverkade, soppa tillverkades på denna planet men inte för den skull den sista gång som någon gjorde det. Nästan varje gång blev det total uccé. En gång lyckades således Wolfgang von Bösmansdorff med konststycket att laga till en mustig soppa i samma gjutjärnskastrull som nu stod och samlade damm bakom talarstolen i den relativt rymliga samlingssalen i husets källare. Att von Bösmansdorff i sanningens namn aldrig hade satt sin fot i ett kök innan spelar ingen roll i detta fall; klart står att maträttens kvalité och så gott som gorméartade smaklighet hänryckte hela sin samtid. Bangårdar fylldes med folk från alla samhällsklasser när von Bösmansdorff anlände, man uppkallade gator och torg efter honom och framför riksdagshuset menade många att stod en grotesk staty där vore den säkert rest över honom. von Bösmansdorff var ständigt i fokus för en kort, hektisk tid. Därefter försvann han i mediabruset. Det hade inte varit något osynligt försvinnande, nej hans sorti var minst sagt explosivt. Med ett öronbedövande vrål lika massivt som en Hiroshimabomb återgiven i en äldre kassettbandspelare med spruckna högtalare försvann han ut i periferin av den dåtida samlingen avpolleterade och smygfisande TV-kockar vilka dyker upp i tid och otid vid framförallt de allt mer sparsamt återkommande inslagen i etern.

Under takåsarnas ofattbara utsträckning kunde man, om man ansträngde sig ana en otydlig siluett. Men männen nere på golvet hade bara påbörjat sin inmätning av rummet. Mycket återstod och de vände aldrig kappan efter vinden, nej här var det konsekvens och målbildsrelaterad process som stod i fokus för verksamheten. Som om inget kunde stoppa dom där planerna i malpåse for mannarna fram som skållade råttor mellan de glest utplacerade möbler i rummet. Det var värst.


Den första handgranaten landade strax bakom det Schweiziska Precisionsinstitutets laboratoriebyggnad och satte eld på en soptunna av sandelträ som aldrig egentligen lyckades leva upp till de förväntningar som kastaren hade. Elden falnade dock inte, utan spred sig med oväntad kraft vidare till laboratoriebyggnaden. Där inne arbetade just denna dag ingen, varför branden inte noterades av någon närvarande personal men väl av en förbipasserande kontrollant från labbet brevid. Hon insåg att goda råd nu var dyra och hämtade genast en av de hyrbilar som hennes labb förfogade över. Det var en Opel Kadett från -91, sönderrostad och jävlig att köra. Vid ett tillfälle för flera år sedan hade faktiskt personalen vid labbet lyckats med konststycket att starta den, även om motorn dog snart därefter. Personalen lämnade då in en skrivelse till Precisionsinstitutets verkställande utskott och det var inledningen på den infekterade konflikt som lokaltidningen beskrev som"Ett av årets största holmgång i kvadrat." Precisionsinstitutets ledning hävdade bestämt att de inte gett tillåtelse till att starta bilen, medan personalen vägrade att erkänna att det faktiskt skulle existera några som helst omständigheter under vilka detta skulle kunna ha realiserats. Nu råkade det dock finnas en särskild paragraf i det kontrakt som långt tidigare upprättats vid varje anställningsförfarande. Denna paragraf utgör en grundpelare i själva samhällets fundament, menade Precisionsinstitutets ledning. Med hyrbilens hjälp försökte nu ledningen hävda att tiden var kommen för att så fort som möjligt skala ner på alla förmåner, vilket var precis det de gjorde. Först lästes paragrafen upp på internkommunikationen men där uppfattades inte riktigt lydelsen som så definitiv som ledningen menade i det första läget. Därför förmedlades paragrafens budskap till varje medarbetare personligen. Det var ett tidsödande företag, eftersom nästan alla medarbetare arbetade utomlands samt att de dessutom gömt sig på olika sätt. En del hade inte heller någon egen identitet, utan delade den med andra vänner och bekanta på ungefär samma samma sätt som vissa bakterier delar på DNA-fragment. Ändå lyckades faktiskt ledningen att nå fram. Reaktionen då personalen nåddes av beskedet om inskränkningarna var lika hastig som stark. Flertalet medarbetare barrikaderade sig i en av företagets laboratoriebyggnader och började basunera ut subversiva budskap med hjälp av kortfattade labrapporter (vilka senare i historien skulle lyftas fram som en betydelsefull anledning till att det gamla talesättet "bättre dra åt ett håll och följa med när det svänger" plötsligt blev en parafras för samtiden) och snart drog sig folkmassor från de omkringliggande bostadsområdena mot laboratorieområdet med plakat och banderoller med krav på reformer, revolutioner och glass till alla barn. Naturligtvis resulterade dessa protester i en alltmer eskalerande konflikt, men som ganska snart kunde avstyras innan katastrof. Detta var historia nu och egentligen inget som hejdade Precisionsinstitutets utveckling mot ett mer rudimentärt men ändå funktionellt exempel på en lärande organisation där varje medarbetares egenskaper tas till vara och ömsesidig tolerans mellan parterna infinner sig. Kontrollanten hade förvisso sina egna psykiska problem att brottas med, men i en nödsituation som denna fanns det naturligtvis inget utrymme för egna nervsammanbrott. Å andra sidan kunde hon ju inte helt förväntas vara opåverkad av händelseutvecklingen och den psykiska påfrestning som den innebar. Förmodligen kan den kollega som stod vid ett cykelställ ungefär 120 meter från där den första handgranaten slog ned ge sin syn på saken. Han var nämligen väldigt observant, sägs det. Trots detta faktum finns bara osammanhängande rykten angående hans arbetskapacitet och analytiska förmåga och det kan vara så att han i flera avseenden uppvisade ett visst mått av omedvetet godtycke avseende bedömningen av