Statistics

   Fyra gånger gjorde jag mig osynlig och lika många gånger traskade jag hem utan middag.

När ingen såg länsade jag min mors portmonnä på penningar och pallrade mig iväg till gourmetrestaurangen Chez Doodles för att smörja kråset natten lång. Men förra tisdagen avbröts inskyfflandet då en dam i utslaget hår och inslaget paket (som hon kravlade runt med under armen) skyfflade ut mig ur mitt bås och desperat sökte ögonkontakt.
"Mitt namn är Helga Natt," sa hon. "Är ni privatdetektiven Perez de Cuellar?". Jag såg mig vidskepligt omkring.
-"de Kväljar, heter jag faktiskt" påpekade jag grinigt. "Gå hem!"
Hon tvekade ett ögonblick, men tog sedan fram ett tummat anteckningsblock och en nyvässad kulspetspenna, som hon doppade i ett bläckhorn och slängde bort.
"Dåså," muttrade hon. "Mordet på min svinrike farbror får väl vänta ungefär trekvart." Mina öron uppfattade ordet "svinrike". Snabbt strök jag brylcréme i ögonbrynen, drog en sträng Tippex över tänderna och stuvade apelsiner i kalsongerna, för det var jul och därför apelsinrea, och bättre brudmagnet än citrusfrukt i byxan kunde man inte önska sig.
"Har min herre testikeltumör?"
Mina örlober spetsade genast fast min hatt på skoj.
"Ursäkta?" sporde jag på bred småländska. Det hade jag lärt mig på kurs i Nässjö samt skrytit med vid smålandsdialektsimitatörernas månatliga kongress, som vanligtvis hölls på julafton.
"Testikeltumör," upprepade Helga. "Har han en sådan?"
Plötsligt drog jag mig till sans och kysste henne