| Postiljonens sista strid Statistics
Blue = Tobias Ekendahl
Green = Andreas Nyström
Red = Klas Svensson
Teal = Måns Svensson
Purple = Anders Bylund
Orange = Mårten Lind
För en betraktare placerad på postkontorets skorsten såg det ut som att postskjutsarna nästan medvetet tog livet av varandra med sina välpolerade och välljudande posthorn. Men så var det inte. Dödandet skedde oavsiktligt.
Postväsendets långa och stundtals ärorika historia var kantad av debacle från den allra första stund. Man åminner gärna det första brev som nånsin skickades efter denna institutions inrättande! Det näst sista var också minnesvärt, och lustigt nog samma. Vem som skrev det andra brevet är nästan lika ointressant som den postiljon som bar omkring på det. Hans namn är glömt, hans ansikte okänt, hans gärning pinsam, men hans existens trots allt påtaglig. Han rubbade den gamla vanföreställningen om att hut går hem, för hur han än vände och vred på sig så hamnade han alltid i hätsk polemik med samtliga närvarande om så oviktiga frågeställningar som kejsarpingvinens kroppstemperatur, finska versmått, bristen på teorigrund i många av de resonemang om glassorter som flyter omkring på vissa universitets hemsidor och medellnederbörden i fjol. Detta påstår i alla fall postverkets officiella krönikor.
Men då postverket alltid varit anpassningsbart och dessutom ständigt redo att följa varje trend, oavsett hur kortlivad eller potentielt livsfarlig den verkade, var det kanske inte undvikligt att just han - oaktat om "han" avser ovan nämnde krönikör eller den okände skribenten - fann sin väg genom regn och rusk och allehanda andra meteorologiska fenomen som stod i hans väg för här jädrar skulle han fram! Brev måste nå sina adressater utan tvekan! Ändamålet helgar medlen! Helga Dremer ändar sleven! Därmed sattes nivån för de efterföljande männen och kvinnorna i postväsendets tjänst. I snart sagt varje postlåda kunde man snart hitta allt från brev till vykort, och emellanåt även andra, mer underliga utskickelser. Gnutte Tvärhand i Evertslöv exempelvis, hittade en säck piss, vilken otur! Den skickade han hem till Kungl. Postverkets generaldirektör med skarpa ordalag inspelade på vidhäftat rullband, vilket dock inte hade avsedd effekt. Hr generaldirektören
blev mer begeistrad
fast mindre blästrad
och allra minst mästrad. Fan trot.
|
|
Diskutera
Postiljonens sista strid
Anders Bylund
2014-02-18, 16:37:07
Nå, den här dog egentligen i 2010 eller så när halva författargänget slutade skriva. Eller kanske 2009, när den startades med fjantigt många skribenter. Det blev liksom aldrig bättre.
Mårten Lind
2014-02-13, 09:44:20
Postväsendet har problem med att skjutsarna tar död på varandra, och därtill annat âdebacle från den allra första stundâ. När detta är konstaterat, hänvisas det aldrig mer till i berättelsen. Istället får berättaren oss att tro att det första brev som nånsin skickades har ett intressevärde, för att sedan omedelbart istället börja prata om den som skulle dela ut det andra brevet â och inleder detta med att berätta hur glömd och pinsam han är, men eftersom hans âexistens trots allt var påtagligâ får vi veta att han brukade hamnade i hätska diskussioner med folk. Hans pliktskyldighet i brevbäreri ska dock ha inspirerat efterföljande posttjänstemän till samma nit. Det berättas om hur de flinkt levererade brev och vykort i allmänhet och om hur Gnutte i Evertslöv fick sig en säck piss, som han skickade tillbaka till postens generaldirektör. Denne blev då uppspelt, inte blästrad och alls inte mästrad. Och sedan har man uppenbarligen fått sagt allt.
Måns Svensson
2014-02-13, 07:48:05
Usch.
| |
