Statistics

   På min nioårsdag i februari 1948 erhöll jag ett hermetiskt tillslutet skåp av bockad tunnplåt. Det var en halv meter i höjd och cirka fyra meter i kvadrat i basen. Att kalla på hjälp var aldrig ett alternativ. Med en nioårings hela tjurskallighet bankade jag på skåpet med mina sandaler och svor vilt och innerligt när skåpet inte bara vägrade att ge vika utan dessutom för varje sandalslag sakta gled längs den svagt lutande gårdsplanen, för att till slut uppnå ett synnerligen vanskligt stadium av vinklad disposition och rutschade ner för den långa backe som ledde till Ångermanälvens klippbemängda stränder. Jag sprang med hjärtat bultande efter det moln av damm och grus som skåpet rev upp i sin väg. Far skrek något från det spåntak han för tillfället stod på, men överröstades av den näverlur som alldeles samtidigt trumpetade en högtidlig fanfar. Jag behövde inte vända mig om  för att förstå vad som pågick. Med händerna för öronen sprang jag så fort jag förmådde efter det skenande skåpet med lurstötarna avklingande bakom mig. Älven forsade strid vid backens slut, och ute på en sten i det strömmande vattnet satt Den lille havsfruen, stulen och ditsatt av min morfar  och draperad i en gammal fransig  gardin i ett dubbelmoralistiskt försök att avskräcka tjuvar. Detta hade gått på tok flera gånger med havsfruen. Först hade morfar själv råkat stjäla den bara någon timme efter att han med stor möda fått ut den i forsen. Därefter hade danskjävlarna själva lyckats stjäla tillbaka statyn och dessutom kedja fast den i Amalienborg med en noggrannhet som kunde liknas vid undermålig. Morfar lyckades, efter att knappt ha försökt, åter att få loss statyn under en nattlig räd. Med hjälp av en prao-anställd statyvakt hade han sedan återinstallerat den och fått den bevakad nattetid under cirka 10 dagar. Nu stod den alltså åter på den plats morfar velat, och mot denna stulna konstskatt stod forsens väldiga kraft. En annan kraft var skåpets. Med stigande skräck noterade jag att skåpets bana sannolikt  skulle komma att passera statyn. Jag försökte sträcka ut stegen ytterligare, men lutningen tilltog och skåpet rutschade allt fortare. Bakom mig hörde  jag näverlurens bröl övergå i ett väsande ylande och hur någon ropade över larmet, något förtvivlat men ohörbart. Skåpet brakade genom hamnområdet, for genom forsens skum och prickade havsfruen rätt på och krossade den utan att tappa farten. Skåpet studsade därefter mot klipporna på stranden, varpå dess dörrar slets av och hela härligheten störtade ner i det skummande vattnet. Jag sjönk ihop, flåsandes likt en bälg, och hörde vanmäktigt hur någon kom springande bakifrån, insåg att hoppet var ute och kastade mig ner i vägdammet. Det skulle bli internatskola nu.

1952 fick jag BC i betyg i Fäderneslandets historia. Detta ämne var mitt flaggskepp i internatskolbänken. Antagligen var det just min borna fallenhet för memorering av årtal och ungefärlig koll på regentlängder som lade grunden till den avsky vår lärare helt oförblommerat hyste för mig. Han var en utpräglad pykniker och en något mer diffus harmoniker. Sålunda förfogade han över kromatiskt durspel såväl som över ett afrikanskt instrument för mätning av trädhöjder, vilka han slog hårt ihop medan han sjöng i tillgjord falsett - kort sagt vad man kunde förvänta sig.

Julen det året hade jag gjort fruktlösa försök av amorös karaktär. Föremålet för min trånad var hr Kjell Waldman, tingsfiskal och innehavare av en av de mest välansade skepparkransarna i västernorrland. Jag brukade stå och speja genom fönstret till rättssal 4 när han hade tjänst. Jag tog oftast raggsockor på mig, men ibland hade jag skor. Å, dessa timmar i snödrivan utanför tingsrätten! Mörkret som sjönk omkring medan näsan frös till is, gatlyktorna som tändes och snön som trängde in i mina kläder. Inne i rättssalen satt Waldman och dömde ortens delinkventer till dagsböter eller samhällstjänst på löpande band, med en sådan härlig, manlig uppsyn, skepparkransen oförvitligt ansad, tweedkavajen utan veck och domarklubban svingad  med ojämförlig pondus. Att tingsfiskalens ansvarsområde i regel inte innefattade skolelevers eventuella  känsloliv, och strängt taget heller inte någonting som inte i laga ordning angivits i arbetsbeskrivningen, var ingenting som jag då förstod. Jag tänkte att om jag tillräckligt kärlekskrankt tryckte näsan mot glaset, så skulle Kjell Waldman till slut titta upp från domarebänken, se mig där i skenet från gatlyktan, se andedräkten som frös till is mot rutan, stanna upp i utövandet av sitt ämbete och resa sig och äntligen låta sina allvarliga, kloka ögon möta mina i ett nästan perfekt ögonblick av  manligt samförstånd. Men det blev förstås aldrig så.

Sommaren 1954 gjorde jag debut som fotograf för skoltidningen. Denna
publikation skulle, tänkte jag, kunna bli en  spångbräda ur småstadstristessen och in i ett äventyrligt liv på resande fot.  I tre på varandra följande nummer hade redaktören, min äldre kamrat Olle Bindepäls, gjort reklam för ett nybildat redaktionellt "team" (ett ord som på femtiotalet var ovanligt, men Olle hade redan då en förkärlek för nya trendiga uttryck. exempelvis var han först med att prata om jazzstilen hard-bop, att göra "swischt"-rörelsen och att kalla Folkpartister för "alingsåsgängare".) . Detta team innefattade bland annat mig och flera andra som sedermera skulle komma att gå i bräschen för mansrörelsen. I reklamkampanjen framhölls det att ett "bildspråk som piskrapp i den traditionella skoljournalistikens blekfeta bourgeoisröv" och en "rakknivsvass prosa mot klassförrädarnas feta dallrande strupar" skulle tjäna som riktlinjer för skoltidningens nya redaktion och att alldeles särskilt fotografen förväntas vara en nästintill rabiat rabulist.  Med förväntningar av det slaget på mig, kunde jag inte undgå att fega ur och försöka hitta på ursäkter för att aldrig fotografera mer. "Har fått problem med pekfingret", angav jag först som orsak att utebli från redaktionsmötena. Jag märkte tämligen omgående att reaktionerna snarare lutade åt indignation än förståelse, då jag efter sista stavelsen fick en fet fisk av något slag invirad i tidningspapper. Först förstod jag inte symboliken, men när Hjalmar "Hjalle" Hedengrehn inte kom till redaktionen dagen efter började jag ana att ett fördolt budskap. Det var nämligen så kommunikationskanalerna såg ut på "kontoret" (dvs. den omöblerade flygplanshangar vi olovligen hängde i om kvällarna), man valde ut en död fisk eller  i värsta fall en krossad gammal mussla eller passerad bläckfisk, tog en tidning eller överblivet presentpapper och markerade några ord ur någon artikel.Först verkade det som att de valts på måfå, men efter en stund framträdde i regel ett mönster med tendens åt att de inringade bokstäverna tillsammans bildade en vagt hotfull mening, exempelvis "Nu har du satt din sista rotfrukt i klaveret, din lyssnande privattjästemannakartell, 21.30 i SVT1", "Sill får upprättelse, Erlander till elitserien, ditt förbannade bandyslutspel till obekräftad uppgift!", "Lågtrycksområde över fyraprocentspärren, passera Landsort eller ta ny styrelsepost i Investor", osv. Hjalle hade inte ansträngt sig för att rätta in sig i ledet och välja en lämplig revolutionär  löpsedel för det budskap han hade med sin serie artiklar och med fiskpaketet. Redaktionen delades snabbt i två läger; att Hjalle och jag utgjorde förgrundsgestalter i varsin grupp överraskar kanske inte, men att min grupp bara bestod av mig själv var en värre situation än jag i förstone tänkt mig försätta mig i. Budskapet som jag själv försökte formulera med upprepade genomläsningar av det fiskkladdiga tidningspappret verkade hotfullt, men jag hade svårt att bena ur (sic!) andemeningen: "Aktiesparare drar sig ur, styv kuling, svag prognos för handelsbalans mellan Svenska Högarna. Undermålig domarinsats." Den aggressiva pennföring som brukats vid inringandet av orden varslade om en sinister avsikt. Dagen efter skulle vi ha glömt alltsammans.

Julen samma år stannade jag på internatet. Det hade pratats om julltomtebesök och även om något slags hemsökelse som förvisso föreföll gränsa till det apokryfiska, men dessa utsikter gjorde mig bara än mer inställd på att med egna ögon få se spektaklet. Sålunda spenderade jag december med att på lediga stunder tassa runt i internatets korridorer, på jakt efter det hemliga gömsle jag hört det viskas om. Det sas, mumlat i matsalskön eller som en förflugen kommentar mellan två tuggor vid kvällsvarden, att oförklarliga händelser timat på internatet vid midvintertid och att vissa försök att gå till botten med det ofta slutat med blod och död. Ingen kunde egentligen vederlägga något av detta, men historierna var ofta ganska vaga eller rent obefintliga. Exempelvis florerade en ostrukturerad amsaga om en icke namngiven elev som en gång promenerat över skolgården medan det var snöstorm. Denne elev skulle inte med ett aldrig så väl tilltaget förråd av vantar och varma under- och ytterkläder ha tagit sig levande till andra sidan, att döma av hur nitälskande han nedsänkte sin lekamen i vattenfyllda tråg, brunnar och diken på skolområdet, samtliga märkligt nog utan istäcke. Här fransar historien ut i diverse olika varianter, av vilka vi nu ska ta en rejäl binge och försöka reda ut hur de förhåller sig till varandra. Den länge mest återberättade varianten redogör för hur den nakne flanören blöt och nedkyld såsmåningom hamnar i den dystra dunge av pilträd som nästan helt döljer ruinen av ett lusthus i gårdens östra del. Vinden tjuter, snön yr och han ser knappt handen framför framför sig. Ruinen är översnöad och utgör sedan november ide för en igelkott, vilken ligger dold under löv djupt under snömassorna. Denna skröna förvanskades gradvis över åren. Först märktes detta endast för den mycket uppmärksamme: i någon variant består dungen av askar, i en annan av popplar. I senare versioner har dungen ofta påståtts vara enstaka träd eller
några ovanligt högvuxna buskar, och i en dialektalt färgad variant hävdas det till och med att dungen består av enter. Man kan dock avfärda det förment mytologiska i detta
om man beaktar det faktum att "ent" på gammeljämtska betyder"risartad vegetation i sydsluttning". Att skolgården sluttade mot väst, liksom att de översnöade träden i dungen gott och väl översteg höjden hos den globala genomsnittliga risbusken gjorde att man på sina håll bestridit att ursprunget skulle ha varit så biologiskt kopplat som jämtversionen skulle inneburit. Här blandar man dock ihop äpplen och päron. Hursomhelst, ännu senare finner vi mer avvikande varianter: dungen förvandlas till en folksamling, senare till ett megalitiskt monument. Vän av ordning inflikar naturligtvis att det inte är dungen som utgör skrönans mest intressanta detalj, och det stämmer. Men även mer centrala aspekter har varierat över tiden, och så. Nå! När julaftons morgon randades satt jag och bläddrade i mina omfattande önskelistor. Jag hade önskat mig snart sagt allt jag pekade på, vilket i och för sig inte var något jag gjorde ofta, och listan omfattade därför i princip sju saker: en ångmaskin och sex servetter som jag fattat tycke för under ett besök vid ett närliggande konditori. Jag insåg att sannolikheten för att något så föga omfattande skulle fylla mina julklappar var låg,  särskilt som jag brukade kunna inräkna dryga dussintalet riktigt skrymmande presenter under granen och ytterligare halvannat gross i bodar och uthus. Min familj hade sedan gammalt ett kluvet förhållande till möbeltransporter. Ã en sidan var vi aldrig så glada som när vi fick ett helt lass rottingsoffor från Röda Korsets insamling avtippat i bråten på gårdsplanen, å andra sidan var sorgen och frustrationen då alltsammans konfiskerades dagen efter så vildsint att man skrev middagsvisor och diktade nationsepos som så fullkomligt osade av indignation och skuffelse att andemeningen gick förlorad i ett formligt orgiastiskt vomerande av svulstiga kraftuttryck som kunde få den mest råbarkade att kura ihop sig och hulkande be om lite läsro. Denna kluvenhet präglade dock inte inställningen till vardagsrumsbord med glasskiva - dessa slog vi en hammare rakt igenom utan prut och demolerade dem sedan i grunden. Julklappstransporter däremot var inte helt att anse som möbeltransporter, eftersom det ibland utbyttes andra gåvor, som bordsdukar eller olika verktyg  för justering av bordsben. Därför omfattades de inte av våra övriga dogmer och stora, tunga möbler kunde därmed varje december ses stå lite varstans, inslagna i papper och förseglade med rött lack. Att jag därmed kunde förvänta mig en riklig skärv av årets ackumulerade lager av dessa var för mig uppenbart. Döm om min förvåning då jag på julaftons kväll det året under granen endast fann tvenne ytterst små bollar, utan omslagspapper, och idogt letande i huset i övrigt gav en bortglömd lysningspresent från mosters tredje förlovning som enda resultat, förvisso icke ett dåligt med tanke på att hon i tredje giftet lyckades med konststycket att äkta "sultanen av Gästrikland", vilken snart förskingrat alla upptänkliga egendomar och tillgångar den stackars kvinnan förfogade över, inklusive hennes pudel Bresjnev och en holländare som uppenbarligen led av något slags långt gånget messiaskomplex. Vad denne saknade i fallenhet för snart sagt allt, tog han igen med ett nästan patologiskt engagemang. "Ambitionen överträffar med råge vad som kan kallas förmågan", skrev i ett utlåtande den tjänsteman som vid ett hembesök från Socialstyrelsen bedömde holländarens levnadsbetingelser hemma hos moster. Möjligen var det dock denne myndighetsutövare som fick henne att gömma undan holländaren i vitrinskåpet när kronofogden anlände för att beslagta tillgångar täckande beloppet åttahundrasexton kronor, vilket mer än väl översteg värdet av holländaren och grundades i vad som återstod när mosters skuld till olika skadeståndsberättigade personer till slut återbetalats med plågsam långsamhet. Holländaren hade inte begripit mycket av det hela och väl var det. När han släpades ut från mosters bohag gestikulerade han tankspritt åt förbipasserande, vilket fick rätt få av dem att gestikulera tillbaka men ändå verkade ha givit honom en förnimmelse av acceptans, vilket fick honom att tacksamt för all framtid tystna.

När jag svalt besvikelsen över den klena julklappsskörden var julaftonen snart över. Andra elever skröt när undervisningen återupptogs med sina gåvor; förvisso efter julfirande hemmavid. Antagligen hade även jag varit gynnad av att åka hem över jul, men jag får leva med detta, som det anstår en norrlänning. Julvistelsen på internatet förde mig in i en delvis ny fas - jag hade blivit man. Trodde jag. I själva verket hade jag blivit pank och desillusionerad. Internatskolan kändes plötsligt som något passerat och avklarat. Det var inte längre min värld.
I april 1955 stod jag så med resväskan i hand vid Neapels tågstation. I fickan hade jag min skrynkliga biljett. Slutdestinationen var egentligen Palermo, men nu hade mina planer ändrats av en fransiskanermunk. Han stod på spåret och skrek och gestikulerade. Min första tanke var att han på detta vis ville påkalla uppmärksamheten hos lokföraren, vilket isåfall lyckats, men efter en stund förstod jag att han i själva verket bara var otrevlig och gastade cynismer åt vem som helst som kom förbi. Varför han valt att göra detta istället för att flytta bort från spåret var oklart, men det godståg som snabbt nu närmade sig från andra hållet accentuerade det tveksamma i hans agerande. Det faktum att det redan stod ett tåg på andra sidan om honom kunde förvisso tyda på allehanda logistiska problem, men det tedde sig dock underordnat i munkens egen föreställningsvärld. Att jag så kategoriskt beskriver och bedömer munkens mentala utförsgåvor bottnar i den insikt jag vunnit angående självdestruktivt beteende. Denna insikt bygger på både personliga och inbillade erfarenheter. Jag vill särskilt framhålla att jag fått för mig att jag flera gånger försökt slå mig själv medvetslös med en hink gödsel och en sockertång, var sämst på brännboll i fjärde klass och att jag tycks, i största hemlighet, ha försökt nypa mig själv i armen. Mot denna bakgrund är det som skedde härnäst förståeligt. Jag kastade mig fram, grep tag i det framstormande lokets ivriga påhejare (tre inte alltför relevanta herrar) och slungade dem en efter en mot munken tills denne bragd ur balans vinglade av spåret just som det anrusande tåget passerade den plats där han nyss stått. Det andra tågsättet gjorde sammalunda. Egentligen är det besynnerligt hur stor fet smäll det blir när två ytterst tunga och snabbt framrusande metallmonster utan stötdämpande munkar emellan krockar med varandra. Jag tror det låtit ungefär lika högt när två andra tåg krockade  med stötdämpande munk emellan i Flensburg, men då kan möjligen den lokala bebyggelsen fångat upp ljudvågorna på något vis och gjort ljudet mindre. För att förstå hur ljud, och då enkannerligen tågkollisionsljud, sprids har man i många år gjort ljudinsamlingar vid valda platser i framförallt södra Europa. De mest intressanta observationerna har man gjort i Pisa. Där visade det sig att de ljudvågor som alstrades när de fullskaliga experimenttågen tilläts kollidera fortplantade sig i en asymmetrisk ellips runt om epicentrum, vilken, om den räknades, blev en cirkel längre än den var bred, ungefär som ellipser brukar. Om man nu föreslår att denna upptäckt inte bidrar till något nämnvärt har man nog inte något till övers för vad som ådagalades i Nice samma år (1964) som Pisa-serien registrerades. För att inte nämna vad man skulle tycka om den formliga orgie i långtdragna slutsatser som Barcelona-studien (1969) gjorde. Vi kan väl tryggt konstatera att forskarvärlden åtminstone tar frågan på allvar. En avlägsen släkting till mig, faktiskt den jag ämnade besöka i Palermo, lär en gång ha sagt följande tänkvärda ord: "Vår okunskap är ett mått på vad vi inte visste att vi behövde ett mått på eller en orsak till att svara fel". Jag tycker att det är struntprat.

Allhelgona 1955 var mitt Golgata. Fast i Neapel och sedan ett halvår luspank drev jag gatorna fram i trasiga, skitiga paltor. För att förtjäna några mynt putsade jag skor eller tillhandahöll"lyrikstöd" åt därav behövande. Det var inte många, men ändå tillräckligt för att jag skulle skämmas över min förmåga att dupera dessa arma stackare. Oaktat hur elegant jag förvandlade trista oden till skinande små verstekniska guldkorn blev inte detta någon större brödvinnare. Dessutom skämdes jag, som sagt. Jag skämdes något alldeles gräsligt, och detta närmast paralyserade mig långa stunder. Hukande satt jag under broar och skakade av köld och skam. Katatonisk låg jag i ruinerna efter ett romerskt badhus och snörvlade i självömkan. Över mig välvdes ovädersmolnen och under mig rann redan regnvattnet i strida, smutsiga strömmar längs benen. Det var ett lågvattenmärke i livet, så mycket förstod jag, men vad det skulle leda till var oklart. Det visade sig dock måndagen efter Allhelgonahelgen. Vinden låg på från nordost, och i ruinerna där jag låg började min utsöndrade självömkan och mina trasiga, genomvåta kläder att smälta samman. Jag rullade ihop till en boll, mest för att göra mig så liten som möjligt, och råkade därmed komma i rullning. Utanför badhusruinen ledde en lång nerförsbacke ned mot ett fiskeläge, och med tilltagande hastighet for jag studsande och stånkande rätt in en torkställning för fiskenät och gjorde en präktig gammal fiskarhustru riktigt betagen. Hon skyndade efter mig, troligen för att enlevera mig. I full karriär fortsatte jag emellertid ut på bryggan och ner i en tom tunna som låg och flöt i det smutsiga hamnvattnet. Om det nu inte varit för gumman som jagade mig, så hade jag sannolikt slängt benen över tunnkanten och försökt ta mig ur innan mitt flytetyg sjönk. Som det nu var försökte jag istället gömma mig genom att krypa ihop på tunnans botten och vända hela tunnan bort från himlen. Resultatet blev därefter.


Enligt Neapels suveräne folklivsskildrare Bartholomeo da Pastrami (1901-1982) har Neapelbuktens fiskelägen sedan tidig Vendeltid präglats av en markerad laissez-faire-attityd tillsammans med en sorts inverterad Gnosjö-anda (Bartholomeos egna formulering är "aggressiv oföretagsamhet"). Som exempel kan nämnas de grupper av fiskare som hade bukten i arrende under senare delen av upplysningstiden. De lyckades på grund av en ovaksam municipalitet och ett grumligt formulerat avtal som hopblandade begreppen"ricambiare" och "documentazione" få gratis nyttjanderätt av hela bukten, bara de skickade in dagsfångsten poste restante och dessutom upprättade ett protokoll i fyra kopior över dagens göromål. Eftersom fångsten i regel bestod av gamla stövlar, olika vattenväxter eller ingenting alls återstod för försändelsens mottagare inte annat än att arkivera de protokoll som inkom. Om fångsten var knapp blev protokollen i regel också ganska slätstrukna, om vilket flera marginalanteckningar vittnar i den liggare i vilken inkomna dokument nitiskt infördes. "Torftigt!", "Helt meningslöst att samla in detta!" och"Kan ingen be någon lämplig tjänsteman reda ut detta!?" Det hände att någon försökte bryta det status quo som snabbt etablerats, men inte förrän Napoleonkrigen och kejsarens förvisning på allvar skakat om näringsidkarna kunde det slutligen brytas. Anledningen var den båttaxi som upprättats för att skeppa ut besökare till Napoleon på Elba och den effekt på ekonomin detta småningom fick. Händelseförloppet är symptomatiskt för den sortens situationer. Man kan kanske säga att närhelst megalomaniska envåldshärskare satt sina storvulna planer i farstun och förvisats till olika öar, så har lokala näringsidkare i skytteltrafikbranschen ofelbart upplevt en markerad expansionsfas. Hursomhelst så blev det bättre ordning under en kort period på de där protokollen och om, som da Pastrami noterar, fiskarna hade haft lite mer framåtanda än de faktiskt hade hade de nog tagit sig något initiativ i den vevan.


1956. Detta år, så fullt av historiska landmärken och vattendelare, som en fyrbåk i efterkrigstiden, var för oss som upplevde det en slätstruken affär. Jag befann mig fortfarande i Italien vid tiden för det nya årets begynnande (i armarna på en sannolikt inte helt nykter eller obesudlad varelse av oklar vandel men högst uppenbar köttslig karaktär) och fick därför inte höra vare sig nyårsklockor eller Tennyson-dikt. Inte heller gjordes jag underkunnig om nära förestående omvälvande verksamhet i Östeuropa, vilket delvis kan förklara den brist på engagemang jag kände då jag fick ett rekommenderat brev från svenske konsuln i Budapest. Varför denne skulle tillskriva en sjuttonårig slarver som hängde runt på tveksamma platser i sydeuropa var mig svårförståeligt. Den hjärtliga tonen och det informella, kamratliga ordvalet fick mig faktiskt att undra om han hade misstagit mig för någon annan, men efter att ha kunnat konstatera att han inte någonstans i brevet nämnde adressatens namn, titel eller vistelseort slöt jag jag mig till att jag nog var den tänkte mottagaren eller att jag i vart fall inte riskerade att de biljetter som föll ur kuvertet när jag slängde det i en papperskorg skulle krävas av någon. Planet gick klockan halv fem samma eftermiddag.


Jag visste inte mycket om Ungern. Jag blandade oftast ihop dom där länderna med Ångermanland eller Narnia, men hade till slut förstått att det inte bara existerade utan också var ett ganska stort ställe, mycket större än Neapel, exempelvis. Just den insikten slog mig med all önskvärd tydlighet när jag strax slog upp sidan 377 i godtycklig bok ur en låda med gamla resekataloger min hyresvärd av oklar anledning kvällen innan burit runt i cirklar och sedan uppgivet dumpat i min lägenhet med orden "såsen först och sleven sedan, annars blir det skrutt med det mesta - tänk på det, pojkvasker" och därefter avlägsnat sig med flertalet förtäckta hot och mörka blickar åt mitt håll. Jag har aldrig mött en trevligare tant. Ja, det skulle möjligen vara nån enstaka då. Hursomhelst, boken lämnade en del övriga upplysningar som var Ungern ligger, och utrustad med denna nya kunskap skred jag till verket.


Järnvägen mellan Budapest och Zagreb erinrade inte så lite om den mellan Zagreb och Budapest. Den egentligen enda skillnaden var själva riktningen och i vilken ordning saker passerade utanför. Det är lustigt vad olika perspektiv kan göra för det allmäna intrycket! Jag hade en gång en uppdragningsbar kazoo som kunde spela Gubben Noak, men om man vred upp den gick den sönder. Om man betraktar detta som en aforism av handlingsbetonad karaktär kan man åka på stryk.


I Budapest tog jag in på Magyar Loge, ett hotell som sett sina bästa dagar redan för flera decennier sedan och nu närmast sjunkit ihop till en diffus sufflé med fuktfläckar på både in- och utsida. Jag fick huka mig för nedhängande sjok av gamla mögliga takpappsrester när jag klev in. Bakom disken satt ett slags konstverk av kommunistpropagandistisk art; rostig plåt slumpmässigt uppklippt med bultsax och arrangerad i egendomliga, vagt subversiva vinklar och positioner. Just i denna byggnad pågick vid just detta tillfälle den sjätte kongressen för den Ungerska Befrielsefronten (UBF) , och kvällsfikat hade precis urartat till en öppen debatt om, vad jag antar, någon obskyr tolkningsfråga av vad Laszlo Csap egentligen kan ha menat med första meningen i någon antagligen minst lika obskyr stridsskrift. Csaps porträtt prydde mycket riktigt väggen bakom disken intill konstverket. En receptionist hade väl inte varit fel att anställa, men uppenbarligen hade man ansett en sådan vara en onödig lyx och istället satsat på en undulat och några svårtolkade instruktioner i ett gammalt kollegieblock. Där stod såhär: Wilkommen zu unsere Great HOTEL!!!! Bitte der Sittich nicht stören. Undulaten nicht verboten LOL!!!! Please fasten your HAUSAUFGABE mit KRAUTMANSCHAFT HAHAHAHAHAHA!


Dessa obegripligheter, som i förstone kunde tyckas fullkomligt irrelevanta för såväl bokandet av hotellrum som denna texts läsare, var i själva verket ett kodat manifest, vilket för den invigde rymde ett slags varning. Översatt till norröna tungomål uttydes det till en nästan helt omöjlig instruktion, vars grumliga essens av somliga påståtts vara upprättadet av ett arbetarproletariat i hotellvestibulen. Jag kan dock intyga att det isåfall inte mötts med något intresse av någon i närområdet. Visserligen kunde jag se ett antal personer i arbetarkläder resandes en flaggstång, men eftersom vi var inomhus hyste jag ingen större tilltro till vare sig deras politiska engagemang eller deras tekniska färdigheter. En rudimentär kolchos hade mer varit på sin plats, eller åtminstone någon lite mer bombastisk hyllning till det internationella arbetarsamfundet, som en staty av putsad granit, 118 meter hög, föreställande en stiliserad arbetare som, axel mot axel med en symbolisk hydra, sturskt och halvt naken höjer högernäven mot skyn och liksom ödesmättat ger sken av att omutligt optimistiskt se framtiden an genom ett av obändigt rättvisepatos. Hydran verkar mest uttråkad. Jag tänker mig i alla fall det, baserat på den antagna utvecklingen och mina föreställningar av hydror, ehuru jag beredvilligt tillstår att jag saknar empiri i den frågan. Alltnog, efter att ha ägnat mig åt den tämligen vidlyftiga funderingen en tid, vacklade jag avmätt mot receptionen och påkallade uppmärksamhet genom att tuta i ett horn som satt fastspänt i hatten på en porslinstomte fastsatt i disken. Till min förvåning började porslinstomten omedelbart krackelera och var snart inget annat än en oangenäm hög grovkornigt pulver. Hornstöten hade dock önskad effekt eftersom det tog hus i helsike bakom disken och snart stod det klart att jag bokat möte hos konsuln samtidigt som jag förväntades delta i en rundvandring i stadens centrum för att titta på äldre exempel på imperietidens arkitektur. Detta var en minst sagt överraskande nyhet eftersom jag varken hunnit kontakta konsuln eller orienterat mig i staden tillräckligt för att ha kunnat bilda mig en uppfattning om vad jag skulle kunna tänkas ha intresse av att rundvandra i. I efterhand har jag förstått att rundvandringen var något som automatiskt pådyvlades alla som skrev in sig på hotellet, och att detta endast i extrema undantagsfall gick att undslippa. Således ska den tyske bergsingenjören Walter Grüpheimer, som 1942 kom till Budapest i en höskrinda, kort efter incheckningen konstaterat vanmäktig efter kopiöst tragglande med formalia, "här ha åberopat force majeure och fått en gevärskolv i ett underligt etui på sängkudden på rummet". Detta ska ha godtagits som ursäkt, men avslagits formellt många år efteråt. Grüpheimers uteblivna rundvandring växte till en riktig surdeg som till stor del raserade den redan skakiga relationen mellan Tredje Riket och Ungern. (Man har ifrågasatt denna tolkning, men många med mig är övertygade om att denna förklaring rymmer mer sanning än alla "krig", ett begrepp som i själva verket är värd för en tänkt situation som sällan eller aldrig har nått den konkretion som skulle möjliggöra dess praktiska omsättning) Det slutade med att Grüpheimer många år senare var tvungen att åka tillbaka till Budapest och genomföra rundvandringen. Han hade länge investerat ansenlig status och prestige i att motsätta sig varje försök att be om ursäkt, och hävdade oftast att "ungrare ändå varken begriper eller reagerar". Att komma till en ungersk mottagning utan att först ha tagit reda på vad som förväntades av mig var ett förbiseende, det tillstår jag, men jag menar ändå att det borde kunna räknas som en enklare blunder av det lättförlåtna slaget. Jag menar: Hur skulle det annars se ut?


Hursomhelst. Jag var tvungen att välja. Rundvandring eller audiens hos konsuln. Jag låg på hotellsängen. Tittade i taket, rullade tummarna, vägde situationen. Båda aktiviteterna kunde nog tänkas bli givande i sig men samtidigt kunde man fråga sig vilken negativ effekt respektive alternativ kunde tänkas orsaka. Uteblev jag från endera aktiviteten skulle antingen poängen med min resa hit helt spolieras, antingen för att jag inte skulle få träffa den jag kommit för, eller för att en diplomatisk faux pas av dignitet skulle kunna stänga alla dörrar. Jag avbröts i dessa tankegångar av en diskret knackning på dörren. Snabbt slängde jag mig ner på golvet och krälade in under sängen. Dörren slogs in i stund som jag föll ner i ett mycket oväntat hål och hamnade i sängen våningen under, ovanpå en glatt överraskad sydtysk lågstadielärarinna som väntade på rörmokaren. "Himmel och pannkaka, jag tror jag glömt mina lederhosen!" utbrast hon entusiastiskt, men den skottlossning som samtidigt brakade loss i rummet ovanför fick oss att snabbt slänga oss in under sängen, varefter helvetet bröt loss på allvar. Även detta golv gav vika, men först efter att flera stora ungerska säkerhetspoliser klampat in i rummet och grymtande tittat upp mot våningen ovanför där det första hålet varslade om att något ramlat ner i rummet de stod, varefter de likaledes murkna golvplankorna under dem gick samma öde till mötes som de därovan. Med ett dån rasade större delen av rummet ner i hotellets källare, vilken lyckligtvis var både fylld med gamla säckar och synnerligen fuktig. Med ett plums av närmast episka proportioner dundrade två våningsplan med möblemang och allt rakt ner i källarens basala delar och lämnade efter sig ett tomrum som skulle ha varit närmast komiskt att betrakta om det inte hade förutsatt att man ignorerade skriken och allmänt antog en blasé attityd gentemot andras lidande. Jag kan verkligen rekommendera ett besök i den krater som nu återstår av hotellets huvudbyggnad; där kan den intresserade läsa allt om bjälklag och korrupta samhällssystem på den där befintliga skärmutställning som iordningstälts av några antagligen inte alldeles objektivt lagda företrädare för den byggnadsfirma som stod för hotellets konstruktion i slutet av den period som det byggdes under.


Efter lyckats komma undan i rasmassorna kunde jag bege mig till konsulatet. Det var inget tydligt ställningstagande från min sida, men det tolkades så, fick jag veta senare. Men oaktat vilket fick jag snart audiens hos konsuln. Det handlade verkligen om skickelsedigra ting, skulle jag märka. Redan i foajén anade jag att något stort var i görningen, eftersom folk sprang av och an med cirkulationskuvert, depescher och handskrivna lappar. Ingen bevärdigade mig ens med en blick. Jag stod där alldeles handfallen när en kostymklädd man kom ramlande utför marmortrappan och slog i golvet framför mig med ett vidrigt knastrande ljud. Högst upp, där trappan försvann i halvmörkret, såg jag en skimrande gestalt som snabbt försvann i dunklet bortom trappavsatsen. Runtomkring mig fortsatte den upptagna folkmassan att jäkta runt. När någons väg korsade den orörlige mannen på golvet klev man bara över honom utan så mycket som att göra en notering därom i papperbuntarna. Jag böjde mig fram över den fallne mannen och vittjade flinkt hans fickor, vilka dock endast innehöll en nyckelknippa och ett slags block av trampad hampa sorgfälligt invirat i palmblad och lärft. Förundrad vecklade jag ut detta paket. Hampan föreföll vara av siciliansk proveniens, närmare bestämt från Cefalu. Detta kunde inte vara ett sammanträffande. Jag begav mig omedelbart till översta våningen. Ingen hindrade mig, och med hampan i ett fast grepp steg jag in på konsulns kontor. Tystnaden var lika kompakt som förstämningen. Bakom ett mahognybord i det svagt upplysta rummet hördes ett svagt ljud. Ett blekt sken av oklart ursprung tycktes komma från samma håll. Jag slängde mig överilat i den öronlappsfåtölj som stod närmast och kastade med en uttråkad min upp fötterna på fotpallen. Det svaga ljudet, som närmast liknade det monotona surrandet från en fluga instängd i en glasburk, visade sig komma från en uppstoppad geckoödla som hängde lealöst från den dammiga skrivbordslampan. Jag lät blicken vandra över bokhyllorna. Dammiga läderbandsryggar med krackelerade bladguldsinlägg, pärmar med urblekta lappar som kortfattat varslade om innehållet, bokstöd i skamfilad marmor, spindelnät, en antydan till patina i hyllplanens mörknande trä, och en svag men distinkt doft av kamfer förde mina tankar till de dunkla rum på övervåningen i mitt hem där min far förvarade sina hemliga maskiner. Jag rycktes ur mina tankar då någon harklade sig. Jag hade dittills inte noterat den oformliga hög av klänning, kjortelfåll och diverse andra tygsjok, bjällror och pärlor som befann sig snett bakom stolen. Nu reste den sig och bredde ut vad jag förmodade vara dess armar samtidigt som den yttrade sig. "Välkommen. Välkommen hem, min son." Jag höjde förvånat på ögonbrynen, men kjolarna vaggade redan förbi mig och sjönk med en vällustig suck ner framför en större byrå som stod vid bortre väggen. "Välkommen, välkommen!" uttalade byltet ånyo och fladdrade med sina olika föremål. "Fäderneslandet kallar dig, unge man. Ditt öde står och väger." Rösten var underligt hes och nasal på samma gång. Jag reste mig. "Nog med charaderna, herr konsul!" utfor jag karskt. "Vad tror ni jag går för?" Byltena virvlade runt och for osmidigt åt sidan, varvid personen dold under dem äntligen lösgjorde sig och kom i öppen dager. Dessvärre utgjorde denne ingen större estetisk sensation. Den svenske konsuln i Budapest avslöjade sig som en rödbrusig dvärg utan kläder men med en kopparkrona på huvudet och en handfull sparrisstjälkar i en snodd runt halsen. Han blängde ursinnigt på mig under buskiga ögonbryn. Jag slängde hampablocket framför honom och spände ögonen i honom samtidigt som jag rannsakade mitt inre: gjorde jag det rätta?


Två timmar senare vinglade jag ut från konsulns kontor med sparrisstjälkarna i ett krampaktigt grepp. Situationen var värre än vad jag kunnat föreställa mig. Hampadoften stod som en dimma runt mig och hur jag blinkade kunde inte bli kvitt den fastbrända bilden på näthinnan av konsulns kroppshydda när den förintades av eld och svavel. Nu var goda råd dyra och jag sprang nedför trapporna medan röken bolmade ut från resterna av konsulns kontor. Nere i trapphuset hörde jag kontorsdörren flyga ut över trappavsatsen och slå i balustradräcket runt entréhallen med en rungande smäll. Runtomkring mig slog eldsflammor ut ur väggar och golv. Folk flydde hals över huvud ut ur byggnaden. Jag kastade mig huvudstupa utför yttertrappan i samma stund som yttertaket flög rakt upp i ett moln av eld, rök och vanvettigt skriande demoner. Hettan var obeskrivlig. Jag kröp mot en felparkerad droska, men innan jag hann fram dunsade något mot den, varvid den snöpligt rättparkerade sig. Det dunsande ljudet härrörde uppenbarligen från en balthuulsk svavelfaun från någon riktigt besvärlig del av underjorden. Den låg på kullerstenarna framför mig och såg omtumlad ut. Jag försökte försiktigt öppna droskans dörr utan att dra uppmärksamheten till mig, vilket borde ha varit en smal sak om det varit en normal droskdörr. Nu var det en proungersk kontrarevolutionär som hade vidtagit en"patriotisk åtgärd" och bytt ut hälften av dörren mot en fresk av Laszlo Csap i gips. Jag antar i alla fall att det var Csap; jag hade ärligt talat inte sett honom mer än möjligen en gång innan, förutom bilden i hotellfoajén. Egentligen är jag inte helt säker på att fresken alls föreställde honom eller någon överhuvudtaget; det kan också ha varit en rent abstrakt tänkt tingest, kanske rent av droskföretagets logotyp. Hursom, fanskapet kollapsade omedelbart och förde ett väldigt väsen. Faunen tittade hastigt upp och våra blickar möttes. "Hjälp mig!" Jag stirrade förvånat medan den släpade sig över asfalten. Tvekande höll jag upp droskans dörr, utan att egentligen veta riktigt varför, och faunen hasade snabbt in i den. Jag satte mig på förarsätet, liksom i trans. Runtomkring dånade det av nedfallande bråte och explosioner. Jag såg hur fasaden på huset mittemot föll ut i en kaskad av puts och grus. "Kör!" väste faunen inifrån droskan och krafsade med klövarna och fingrarna. Jag famlade förvirrat efter några tömmar men innan jag hittat dem satte hästarna av i fyrsprång. Jag klamrade mig fast vid kuskbocken medan ekipaget i hög fart skumpade fram genom kaoset. Från det brinnande konsulatet gick färden genom gator och gränder där demoner och allsköns underjordiskt otyg slogs och härjade. Några försökte hoppa på droskan men välriktade sparkar med mina svartbrända skor förpassade dem ner i kullerstenarna. "Fortare!" väste faunen i vagnen. Likt ett sönderskjutet spökskepp i Niagarafallen studsade ekipaget över Donau. Hjulen brann och gnistor sprutade i gruset när droskan lämnade kaoset bakom sig och försvann ut på landsbygden. Den kom ett par kilometer innan slutligen föll i småbitar, gjorde den. Jag föll från kuskbocken och la mig framstupa i leran. Hur kunde det bli såhär var långt bortom min fattningsförmåga. Jag försökte förstå de senaste timmarnas omvälvande händelser när jag kände hur någon stod över mig och verkade vilja påkalla min uppmärksamhet. Jag reste mig mödosamt och torkade bort leran. Svavelfaunen stod och blängde bortåt staden vi lämnat. "Vad gör vi nu?" frågade den. "Det vet väl inte jag. Det var du som ville att jag skulle ta med dig. Vad allt detta kaos kommer sig av har jag ingen aning om. Vem fan är du förresten?" Svavelfaunen kliade sig förvirrat i sitt svarta pipskägg. "Jag?" Han la huvudet på sned och blåste ut lite rök genom näsan. "Jag är väl....tja... titta en sten!" Han pekade entusiastiskt på en pinne som låg framför mig. "Varför brann allting?" frågade jag. "Vad hände med konsuln?" Svavelfaunen plockade upp pinnen och betraktade den med stort intresse, varefter han harklade sig länge. Jag fick en känsla av att han var lite ovillig att berätta något för mig. Jag bestämde mig för att försöka avlägsna mig från platsen. Jag var färdig med Ungern. Jag började gå ut över pustan och lät Budapests öde bero. Emellertid kom jag inom kort att råka en svavelfaun som stod lutad mot en droska. "Du igen?!" frågade jag irriterat. Svavelfaunen nickade och granskade pinnen noga. Den harklade sig igen. "Jooo alltså", började den. "Jag kanske inte borde säga det till första bästa främling, men jag är rätt säker på att det finns ett paket till dig i droskan." Han tittade besvärat på pinnen medan han skrapade med klöven i marken. Jag slet upp resterna av droskans dörr men hejdade mig genast. Det som hejdade mig var inte något annat än det faunen redan förutskickat, nämligen det paket som låg i vrakresterna. Denna vidriga tingest såg vid första anblicken inte ut som något särskilt, men jag förnam omedelbart hur en stark ondska liksom tycktes sippra ut ur dess solkiga pappersomslag. "Vad ska det här föreställa?" sa jag med darrande stämma. Svavelfaunen försökte se oskyldig ut och petade visslande sina klor. Jag såg mig hastigt omkring. Vi var alldeles ensamma ute på pustan, men något kändes fel. Svavelfaunens nonchalanta uppsyn verkade liksom antyda att han väntade på att jag skulle göra något. Jag tittade återigen på paketet. Något svart tycktes halvt sippra, halvt åla sig ut det. Faunen tittade mer på mig än på paketet, men verkade samtidigt vilja spela ointresserad och inte det minsta angelägen att se mig plocka upp det. Med en bit av en lös list försökte jag peta bort pappret från det som låg inuti. Det gick dåligt; det svarta som liksom vällde ur alla glipor och rann rykande över gräset och omslöt en bit av vagnens vrakdelar tycktes bränna gräset och smälta metallbeslag och andra fasta föremål som kom i dess väg. Svavelfaunen fnissade hysteriskt och skuttade glättigt från platsen på ett obehagligt nöjt sätt. Jag har i efterhand många gånger över varför jag började springa efter den.


Den som aldrig personligen har upplevt hur det är att springa över Pustan med en svart flodvåg av ren ondska i hälarna och en svavelfaun kacklande av skadeglädje framför sig, kan svårligen begripa de motstridiga känslor som då grabbar ett kollektivt tag om psyket. På samma gång som man känner fruktan och avsky för de övernaturliga väsen som orsakat predikamentet är man beroende av av likaledes övernaturliga mirakel för att ta sig helskinnad ur det hela. Sprang gjorde jag likafullt, med blicken flackande hit och dit i en egentligen rätt larvig förhoppning om att någon hjälp skulle dyka upp. Det gjorde den.


Senare, när jag fått en äggtoddy och varma tofflor framför en öppen brasa och så att säga kunde slappna av, kunde jag inse att jag visserligen befunnit mig i vad som med fog kunde beskrivas som en situation som var okonventionell, men jag bannade mig för den egentligen rätt oartikulerade och valhänta hanteringen av krisläget. Nog borde jag ha kunnat ta mig samman på ett värdigt sätt och klarat mig ur det hela utan det miserabla skådespel som faktiskt utspelade sig där på Pustan? Ja, det var i sanning ett pinsamt elände alltsammans.


1957 kom att bli det år då jag en gång för alla bevisade för mig själv att jag var redo att axla rollen som den främste bland poeter. Upprinnelsen var mitt deltagande i den så kallade Sprängstensfestivalen i Ungerns kulturella undergroundvärld. Här samlades gräddan av landets avant garde-författare, -poeter och andra som deltog i den elitistiska frihetsrörelsen, som visserligen kritiserats för medlöperi, servilitet och allmän inställsamhet gentemot den ryska politiska närvaron i landet men ändå åtminstone i sina interna göranden och låtanden kunde titulera sig "anarkistisk opposition"; låt den som är utan skuld kasta sten i parti och minut! Hursomhelst deltog jag i festivalen på inbjudan av den då 24-årige jet-settaren, festfixaren, lebemannen och bombtillverkaren Janos Gabor som först långt senare sprängde Budapests parlament i luften. Vid den här tiden var Gabor en högst medelmåttig anarkist. Han framstod faktiskt mer som något slags effektsökande allkonstnär som skulle ha kunnat nå vissa framgångar i en annan tid och på en annan plats, innan 50-talsmänniskan gjorde sin famösa entré och kraven på underhållning och social anständighet höjdes, men 1957 framstod han mest som en idiot. Jag tackade ändå ja till inbjudan. Så här med facit i hand var det det sämsta beslut någon enskild person fattat sedan slaget vid Breitenfeld eller möjligen det andra puniska kriget.


Gabor hade, dagen till ära, tagit på sig sin bästa kostym. Det sa inte mycket. Faktum är att ingen sett honom i någon kostym förut och dessutom var han känd för sin anmärkningsvärda oförmåga att köpa kvalitetskläder. Särskilt mindes man den gången då han av snålhet köpt sin bröllopskostym osedd från en annons för använd kartong"och andra förpackningsmaterial"'. Han mötte mig redan i hotellets vestibul. Först förstod jag inte vad han ville; hans otympliga uppenbarelse formligen vällde ut under den illasittande frigoliten och förlänade honom likhet med en bettlare. Jag drog honom skojfriskt i det jag antog skulle vara slipsen, men de eldslågor som då sköt från näsborrar och öron antydde att jag gissat fel och jag släppte taget. Gabor gestikulerade åt ytterdörren till, men i förvirringen missförstod jag gesten för en rallarsving och sopade till honom för allt vad jag var värd. På grund av mina många somrar som flottare på älven som rann förbi mitt föräldrahem var mina armar likt ekrötter och de slag jag kunde leverera kunde söva en oxe. Gabor flög likt en vante kastad från ett skenande snälltåg i medvind rakt ut genom entréhallen och dunsade omilt i marmortrapporna utanför. Jag vände mig förvirrat om av någon anledning. Där stod ingen mindre än den som jag just då minst av av allt trodde skulle hålla i trådarna: Raoul Pärsson från Blomstermåla!


Jag hade träffat Raoul redan 1949. Cirkusen hade kommit till byn och alla traktens ungar hängde storögda vid Holmlunds gärdsgård för att få en skymt av"den rutiga kossan" som enligt vad vissa gjorde gällande fanns inhyst i en stor ladugård fram till föreställningen. De flesta som någon gång varit på cirkus vet att det egentligen är ganska många kossor som turas om att drabba samman med såväl ordningsmakt som rivaliserande kossgäng, och att det sällan går att peka ut enskilda djur eller människor som direkt ansvariga för den utveckling som skett. Man har förvisso gjort gällande att kossor "gillar" att vara rutiga, men ärligt talat: inte kan det stämma? Påvekvist (1899) har ju förvisso gjort gällande att ingen mindre än Rosa Mjölkdotter, SLB-kossan som blev känd inom schackvärlden som "det levande bondeoffret på d5", skulle ha låtit tatuera sig rutig under muntra former, men detta måste avfärdas i ljuset av en tillämpad rationalism. Alltnog. Raoul var redan då djupt sinnesrubbad, nästan som om han var två personer i en: dels den som ivrigt försökte framstå som att hela livet var en dans och dels den som dansade. Redan 1935 hade han fått kramper i vaderna, 1941 hade han en släng av Parkinson trodde han, eller kanske något ungerskt, och 1946 hade hans pannlob inverterats men blixtsnabbt återgått till ursprungligt skick. Ja, han var såpass avvikande på diverse områden att han kallats in i det militära som ett practical joke, och väl där omedelbart förväxlades med såväl major Akterseglad som en trähink. Hans CV var allmänt känt på det sätt som katastrofer brukar vara. Kort sagt: han var allt annat än ett självklart val till någon förtroendepost, hade föga att komma med i sociala sammanhang, och kunde dessutom på goda grunder betraktas som kleptoman.


1958 började inte bra. Redan vid nyårsnattens inträde fladdrade otäcka varsel om ett kommande elände runt lite överallt och vållade allmänt obehag. Den som aldrig själv fått besök av poltergeistar förstår inte hur man ska göra någonting alls. Ta Gösta Bohman till exempel. Vice partiordförande redan 1965, men trots detta helt obildbar i det paranormala. En gång när han satt på Glimmingehus under spöktimmen en allhelgonaafton och kalla vindpustar lika oförklarligt som