Statistics

   Om Lars Hård och Tröskeln är goda exempel på varsin typ av proletariatets osentimentala krönikor, är John Vidar Bröte och hans verk snarare ett avvikande exempel på den slags litteratur som i innekretsar nu bemäls glam-prol. Där en Jan Fridegård eller en Per Anders Fogelström målar en socialrealistisk tavla över den hårda tillvaro som arbetare och deras familjer lever i, tecknar John Vidar Bröte en skev och överromantiserad bild av något slags paradoxalt Lyckorike, där kärv monetär otillräcklighet anses borga för ett sunt, äkta och framförallt självförverkligande liv. Brötes debutroman från 1941, Hammaren, är förvisso genremässigt stilren men innehåller framförallt tre otypiska inslag. Knappt märkbara i debutromanen kommer de gradvis att ta allt mer utrymme och i Brötes femte bok, Vattenkranen, slutligen ha inlett det som i efterhand måste uppfattas som en ren parafras på genren. I Reidar Malmbergs avhandling om arbetarlitteraturens självbild och samhällsroll upptar en diskussion om Brötes människosyn fjorton sidor, medan de övriga fyra i avhandlingen högst schematiskt behandlar de vidare perspektiv som titeln antyder. De huvudsakliga slutsatserna Malmberg drar kring Brötes författargärning är alla föga subtilt tendentiösa, och de tre otypiska inslagen som kännetecknar författarskapet ignoreras mer eller mindre blatant. Men Malmbergs passus till avhandling åsido, så vill jag i det följande argumentera för varför Bröte ändå ska anses vara just en arbetarförfattare. En kontextuell analys av hans gärning visar att ingen annan slutsats är möjlig. 

John föddes nån gång i slutet på 1860-talet. Exakt. Hans mor var stins och fadern okänd. Uppväxten präglades av besök på landets järnvägsstationer, följt av långa och prövande genomgångar av stinsspadens olika funktioner. "Höjer man den så här snabbt spårar tåget ur, det är icke förenligt med en godtagbar stins-hyfs. Kom ihåg att lugn och fast hand, stillsamma, knappt märkbara åthävor, är adelsmärket för en korrekt stins!" Att John med denna grundutbildning bagaget sedan orsakade en smärre sensation, sedermera besjungen i visor som "Järnhästens domptör" och "Nu ankommer tåget till Flen", redan vid pass sin fjortonårsdag förvånar kanske ingen. John hade dock högre ambitioner än så.  

Vi måste hålla i minnet att man redan på 60-talet i princip lade locket på och inte tillät så mycket som en antydan om att Bröte skulle ha ett icke-proletärt förflutet. Man finner exempelvis en refuserad ledare i Sydsvenskan, som i spotska ordalag tar upp Brötes avvgjort borgerliga bakgrund och särskilt framhåller tiden vid Handelshögskolan som ett tydligt tecken på att hans revolutionära sida kanske inte var så uttalad som vissa gjort gällande. Därtill kan man hitta toalettklotter i den numera nedlagda filial till Bodens arbetaretryckeri som tämligen onyanserat häcklar Brötes påstådda proletärbakgrund. "Gullgossen Bröte sitter i möte" anspelar till exempel sannolikt på Brötes många styrelseuppdrag i det lokala näringslivet, såsom suppleant i Motormännens riksförbund och sekreterare i styrelsen för Flens valskvarn. Det är förvisso sant att Bröte inte otvetydigt uppvisar klassiskt revolutionära åsikter. Hans oeuvre innefattar ovedersägligen flera för den aspirerande vänsterkollaboratören komprometterande inslag och man måste i och för sig medge att han kunde ha varit tydligare när han, förvisso full, i ett spontant middagstal 1922 uttalade sig svepande om vad han kallade "snyltande arbetarslödder" och sedan verkade vilja"samla ett uppbåd" som skulle "gå till rätta med allt som svagt och ömkligt var" i en "rensning av yttersta vikt för nationens fortbestånd och dess befolkningshygien." Detta bör dock inte övertolkas. Det ligger i tidens jargong att uttrycka sig kategoriskt. Inte heller på 20-talet var detta nödvändigtvis förknippat med en politisk ståndpunkt eller ens en uppfattning om något. Det hörde till den språkdräkt och allmänna tidsanda som gällde, och bara för att vi i backspegeln har glasögon färgade av den politiska utvecklingen under följande decennier bör vi inte i förtid döma dåtidens män efter de ideal som råder nu. Det är en på många sätt tragisk utveckling som ger sig till känna närhelst vi sätter oss på våra höga hästar, vi sentida allvetare.

Men dessa uttalanden är, menar vissa, blott toppen på ett komprometterande isberg. Bröte har således pekats ut för samröre med allt från tyskvänliga grosshandlare till norska fuskknarkskarteller. I maj 1977 utkom Gunnar Efraim Hanssons standardverk "Här trampade Bröte i klaveret!", en kontroversiell och delvis antagligen fritt fabulerad avhandling för vinnande av teologie licentiataexamen vid tekniska högskolan i Innsbruck. Att Bröte redan då , 110 år fyllda, var mer eller mindre bortglömd i sitt rum på äldreboendet i Ljusnäs är mer tragiskt än rättvist. Om man dessutom betänker att även Hansson inte egentligen verkar veta vem Bröte är eller vad han uträttat, framstår hela avhandlingen som bisarr. Att den dessutom verkar ha distribuerats som handskrivna lösbladsbuntar till Hanssons grannar, nerknölade i postlådor och i något fall fastbunden vid en tegelsten och slungad genom ett badrumsfönster, bidrar till känslan av tveksamhet inför detta alster. Enligt Hansson ska Bröte ha varit en sorts byzantinsk intrigör som i största hemlighet verkade inom den svenska säkerhetstjänsten för att främja dunkla syften. Exakt vad Bröte ska ha gjort och vad han (Hansson) baserar detta påstående på förblir oklart (notförteckningen är visserligen mycket omfattande och föredömligt strukturerad, men vid en närmare granskning i princip uteslutande innehållande referenser till verk behandlande finsk kyrkohistoria, vilka alla står med i samma pamflett Helsingfors kommun lät trycka upp till fromma för Stadskyrkans Dag i oktober - eventuellt är förteckningen helt enkelt knyckt från pamfletten. Detta blir särskilt troligt om man beaktar att Hansson var lokalvärd för Stadskyrkans Dag i just Helsingfors.). Vidare hävdar Hansson att Bröte dessutom låg bakom mordet på den facklige föregångsmannen Duncan Wiktorsson, vilken hittades död i sin säng på Grevturegatan 1909. Detta mord, som aldrig varken blev klassat som mord i medicinsk mening eller någonsin tidigare heller kallats för det av polisen, var enligt Hansson skickligt iscensatt  och skulle ha gått till enligt följande: en bekant till Wiktorsson med känningar i kittelflickarbranschen hade å Wiktorssons vägnar lämnat in en ansökan om folksamling å allmän plats till lokala myndighetsinstanser. Denna hade förlagts eller förhalats och man kunde på god grund anta att den aldrig skulle gå att lokalisera igen. Syftet, menade Bröte, hade varit klart förenligt med lag. Hansson, däremot, var redan innan han drog slutsatsen att Duncan bragts om livet klart negativt inställd till folksamlingar i allmänhet och sådana å allmäna platser i synnerhet och han menar vidare att även Bröte hyste motsvarande känslor. Detta skulle således implikera att Bröte övertalat en viss "Halm-Håkan" (förmodligen en fiktiv person eller Bröte själv, verkar Hansson antyda) att bryta sig in hos Wiktorsson och ta denne av daga. Halm-Håkan skulle sedan ha lämnat en skriftlig redogörelse för detta i ett förseglat kuvert som han av någon grumligt motiverad anledning sedan skickat poste restante till en " A eller H Jonsson" i "Slöringe eller Skövlinge eller i alla  fall nån plats som finns". På något sätt ska sedan Bröte ha röjt Halm-Håkan ur vägen och därefter försökt lokalisera brevet, vilket dock Hansson menar ska ha misslyckats eftersom brevet skickats iväg. Historien är, som vanligt, riktigt långsökt, virrig och i det stora hela fullständigt löjeväckande . Hansson argumenterar dock obekymrat vidare för tesen att Bröte är mördare. Detta är dock inte skäl nog för att vidare låta ärendet ta upp plats här. Tilläggas kan parentetiskt att Wiktorsson två månader efter att ansökan skulle ha lämnats in återfanns i en liten nekrolog i Falukuriren, där signaturen GEH ägnar osedvanligt stor del av texten åt diverse konspirationsteorier tämligen snarlika de Hansson försökte övertyga polismakten om.


Även om Bröte alltså kan med visst fog beskrivas som en politiskt inte alldeles glasklar socialist, är det alltför spekulativt att tillskriva honom de fascistoida drag som gjorts tidigare. Låt oss nu skärskåda Brötes författarskap med utgångspunkt i ett svenskt statarsamhälle. Hur fångar Bröte den dagliga kampen för värdighet och brödfödan, och hur väl känner den utarbetade och ledslitne lantarbetaren igen sig i Brötes skildring? En ledtråd får vi den eldstadsanalys som vi finner i Brötes tredje roman, Eldstaden. Där hävdar Bröte sin vanliga tro att statarna dagligdags åt goda och mustiga långkok över rikligt med hickory och för ändamålet särskilt noggrant odlad eukalyptus. Bevisföringen han åberopar är, för ett skönlitterärt och strängt taget rätt fritt fabulerat verk, förvånansvärt övertygande. Kol-14-metodik och palynologisk analys åberopas, brända vedbitar skickas till specialistlaboratorier någonstans i Sydtyskland, bevis från avskrädeshögar i närheten av eldstaden dissekeras minutiöst och dagböcker och upptecknade ögonvittnesskildringar underkastas sorgfällig granskning. Detta till trots blir intrycket att Brötes tvärsäkra slutsatser är inte fullt så slutgiltiga som han vill göra sken av. Skrivsättet är dock signifikativt för statarförfattarens osentimentala nerv. Betänk exempelvis följande stycke: "Träkolen glödde rött, just så rött som Hilding Larssons grabbs blod runnit när strejkbrytarna fick på nöten. Just så rött som soluppgången över fabrikstaken på Klockargatan den där majdagen då Olsson slog vad med basen om att han skulle hinna slå honom på käften." Det är typiskt för Bröte att med så vardagligt språk antyda samhälleliga processer dolda i radhusrealism och uppdämt klasshat. Typiskt är dock också de plastiga klichéerna, de förutsägbara stilgreppen, samt missförståndet att statare  inte var en social utan en geografiskt betingad grupp. Även den urbana levnadsmiljö som Bröte tar för självklar i sitt författarskap är i allt annat än typisk för lantarbetare. Det är idag vedertaget att Bröte måste ha sett en statare åtminstone en gång (1911, i Limhamn. Stataren hette Gelof Bärman och hade gått vilse på väg till en strejk på Kockums, där han hyrts in som något slags statist av arbetsgivaren (strejkbrytare hade varit mer naturligt, men i ljuset av arbetsgivarens bakgrund på Malmöoperan är förekomsten av vissa diskrepanser jämfört med andra branscher förklarliga). I sina litterära utsöndringar visar dock Brötes föga utvecklade förståelse för denna grupp upp sig med pinsam tydlighet. Det är alltså rimligt att han vid tidpunkten för Eldstadens författande inte, Limhamnshändelsen till trots, visste något alls om villkoren för svensk arbetarklass under åren kring sekelskiftet eller ens var särskilt intresserad av den. Detta något anmärkningsvärda förhållningssätt hos en arbetarförfattare har i stort legat till grund för hela den motrörelse som i början av 1970-talet gick i bräschen för ett avståndstagande till inte bara Brötes författargärning utan också till den skola ur vilken denna gärning söker sitt berättigande: jönköpingsrealismen. Denna missförstådda skola har av belackare fått utstå både hån och hot under de senaste decennierna. Ett huvudnummer i kritiken har varit att just den omvärdering av arbetarlitteraturen som skolan gör sig till tolk för. Man har bland annat velat göra gällande att det var i något slags narkotiskt rus som Bröte skrev på det öppna, nakna sätt som blev hans adelsmärke och att han rimligen inte är arbetarförfattare utan en sensationalistiskt lättflörtad opportunist med osympatiska, osammanhängande åsikter och en närighet som endast kan övertrumfas av hans ohjälpsamhet. Få, om ens någon, menar jönköpingsskolans kritiker, har blivit så oförtjänt baktalad av en idiot som Brötes huvudperson i Eldstaden. Fotnot: Eldstadens protagonist, den medellöse lantarbetaren Halvar Hallandsås av Tössebo socken, har en verklig förlaga i Brötes hästpoloinstruktör Douglas H. Wright, vilken från sitt sommarresidens i Cornwall skrev en ursinnig insändare som skickades till kontinentens samtliga dagstidningar. Ingen tog in den. Wright utökade då texten betydligt och lät trycka den i inbunden upplaga och försedd med försänkt bladguld i pärmen, fyrfärgstryck av utmärkt kvalité samt flera utvikbara kartor och Brötes släktträd, eller åtminstone en totalt uppdiktad version av detsamma. Dessa band sändes som ilgods till bibliotek, boklådor, antikvariat, skolor och andra institutioner men kom i retur med vändande post eftersom folk hade börjat lära känna igen en Wright-försändelse när de såg en. I samband med detta erhöll Wright Nobelpriset i ekonomi och i det närmaste devalverade utmärkelsen till skymf. I uppståndelsen kring detta glömdes allsköns irrelevatia som exempelvis Brötes förhållande till Wright. Slut fotnot.


Hursomhelst var Bröte vid tiden för sin litterära pensionering en man med åtskilligt på sitt samvete men desto mindre på meritlistan. Hans romaner hade sålt uruselt och hade i många fall renderat ett minusresultat. Redan från början avfärdad av kritikerna hade hans renomme blivit än värre sedan han försökt ge ut sina romaner igen fast som Illustrerad Klassiker. Han använde då utan tillstånd den kände illustratören Poul Ströyer som föregiven medförfattare och inkluderade några av hans bilder, fast försedda med Brötes signatur. Bland bilderna återfinns en bild som Ströyer ritade 1951. Den hade publicerats i samband med att Lennart Hellsing fyllde en trätunna med tjära och förgylld strömming till minne av den augsburgska bekännelsens antagande i Sverige 358 år tidigare och visade en man som försökte äta upp en blini, men misslyckades så kapitalt att han iställlet åt upp en plié. Denna logiska kullerbytta övergick till ren obegriplighet då Bröte stal bilden och använde den som illustration till Eldstadens läsa lätt-version. Den nya bildtexten löd "Fotografi föreställande författaren, nödåret 1923. Hungern till trots kunde jag ägna mig åt balett, min livspassion." Denna förmenta passion saknar varje tänkbart övrigt samband med texten. Inte heller finns dansintresset dokumenterat någon annanstans. Ett annat exempel utgör en bild från barnboken Fru Kameleont (1959). Denna tycks Brötes ha kalkerat av, men inte bemödat sig om att fullständigt, eller alls, kopiera kalkerpappret till boken. Resultatet är en svårtolkad skrynklig och inhäftad kalkerpappersbit som i de flesta exemplar av boken längesedan förkommit. Att ens i de fall pappersbiten finns kvar låta sig intalas att det skulle vara ett originalverk efter egen inspiration, är bara dumheter. Likväl tycks Bröte fullständigt ovetande om denna problematik och hänvisar återkommande till vad han så konstnärligt förfärdigat och går rent av till storms mot de han plagierat och insisterar vanvettigt på att det är minsann de som plagierat honom. Flera gånger verkar han dessutom blanda ihop sina egna plagiat med andras kommentarer till hela affären. Exempelvis gör han i "Rackarungarna" först klart att han aldrig någonsin träffat Judas Iskariot, för att omedelbart därefter hänvisa till en nedlåtande recension han fått för en ofattbart andefattig novell och hävda att recensionen var skriven av inte bara Iskariot, utan dessutom med bistånd av Bröte själv. Att Bröte skulle ha medförfattat recensionen påstod han vidare vara en sorts litterär merit, vilken ytterligare stärkte hans sak mot"dom", som han svepande uttryckte saken. Därtill kan man tillfoga att Bröte rent generellt på senare år går mot i princip allt dom sägs stå för: om någon ventilerar en skepsis mot någon företeelse vilken som helst betraktar Bröte den snart som modern, progressiv och värd att styvnackat försvara mot alla påhopp. Effekten blev ofta att han framstod som en ambivalent dårfink som man gjorde bäst i att hålla sig på käpplängds avstånd ifrån.


Så hur kommer det sig att jag vill berätta allt detta? Jo, min inledande tes att Brötes författarskap förmedlar just de värden han i sitt kommande delirium slentrianmässigt kategoriskt avfärdar, styrker i själva verket uppfattningen att han är den främste representanten för svensk arbetarlitteratur. Konskvensen blir förvisso att svensk arbetarlitteratur är chockerande usel och att definitionen av arbetarlitteratur är så diffus att begreppet tappar all mening, men handen på hjärtat: hur roligt är det med sådana där gamla tråkböcker ändå, när allt kommer omkring? Låt oss bortdefiniera dem.