Rödlöksmannen Statistics
Blue = Katarina Berlin
Green = Måns Svensson
Doften av svavelväte var påtaglig. Trasiga gardiner fladdrade i den kvava åskblåsten . Någonstans hördes en skogsmaskin som sakta demolerade nåns uppfartsväg på väg till ett lika sönderkört hygge. I rummet innanför det som vi just betraktade satt resterna av en pizza fastkletad vid den påslagna platt-TVn och under den låg, fullständigt ihopknölad, en inbjudan till till den så hett efterlängtade invigningsfesten på den riktigt ordentligt omskrutna klubben "Screwyourscrewdriver". - Håkan? Är du där?
Inget svar. Stefan gläntade på skafferidörren, som hängde på sniskan. Därinne låg uppenbarligen något som påminde om Håkan. Eftersom han såg en rufsig kalufs men inte vågade rycka i den, petade han försiktigt runt med en bambukäpp. Inget hände, han öppnade en konservburk med ananasskivor och glufsade i sig. - Stefan! Det var Håkan som ropade, men inte ifrån skafferiet. - Ge fan i ananasen, den ska jag ha till nyår! - Håkan! - Kom fram nu, vi ska åka nu! - Jag vill inte. - MEN SNÄLLA HÅKAN! Vi ska till raggarfesten! - GE FAN I raggarfesten, det blir löjligt, jag vet hur det brukar vara, fullt med idioter, skrik och skrål, fläsksvålar och avgassystem. Kan vi inte... - Lägg av. Du lovade. Jag har jeansvästen med. - Jag vet, men kan vi ta det en annan gång. Jag har torrmjölk så jag behöver ingen jävla finkel ikväll. Och ananas har jag - eller hade. Får ta mandarinklyftor istället. Om inte dom också är slut. Varför ska ni alltid äta min konserverade frukt? Ni kan väl köpa egen? Varför kommer ni hit överhuvudtaget? Vilka är ni egentligen? Era satans luspudlar och era likaledes fåraktiga fähundar. Nu tänker jag berätta detaljerat om mitt liv. Jag heter Håkan, är 37 år och född i Surahammar. Mamma heter Annika och jobbade på posten mina första år. Jag förlöstes med kejsarsnitt. Jag hade kolik och senapsfärgade sparkbyxor, nog om detta. Dagis var kul, flanosagor en favorit. Min fröken hette Inga-Lill och var känslomässigt störd, vilket satt sina spår i mig. Exempelvis har jag fortfarande svårt för pärlplattor. Det kryper i kroppen som om jag vore besatt av av att välta ut små föremål överallt och låta någon annan plocka upp. Jag blir...NEJ, AJ!
Vi ska ju till raggarfesten. Håkan infångad, jeansvästen påklädd, brylcreme ikletad. Check. Nu saknas bara en övertygande attityd för att göra folkparken osäker. Om vi gör något som folk uppfattar som jävligt stötande kanske det kan vara något som drar uppmärksamheten till sig. Nu är det förstås så att våra klädsel är rätt konventionell och vi själva både tråkiga och helt oförmögna att tänka ut något kul så vi har faktiskt tänkt avblåsa detta. Återstår Håkan. Vad säger ni, ska vi släppa ut honom? Va? Ja låt honom va hemma till 21 då, om det är okej. Han kan sortera sina frimärken eller nåt. Ursprungligen är han gjord för det.
Ok. Nu är vi inne i parken. Varför är det bara vi här? Var är allt folk? -På frimärksfestivalen. Det skulle bli världens röj, sa nån, dom har pincetter och frimärken. - Du måste skoja? Inte kan vi ha missat det! - Jo, det kan vi nog dessvärre ha gjort. - Fan. - Jo. Vad gör vi nu? Jag menar, vi måste göra nåt. Vi kan inte stå här och stå längre. - VA? VAD VAR DET? - HJÄLP! HÅKANS MORSA! - SPRING! Fort som guds nåde. Shit! - Jävlar, hon har sett oss med jeansvästar på. Nu kommer Stina också. Fasen hon som alltid brukar vara så jävla piffig och så ser hon ut så där. Varför har ingen sagt till henne att hon har ketchup i hela ansiktet? - Spelar det någon roll i ljuset av att hon nu verkar vara helt bindgalen? Spring! -Orkar inte springa. Gräv ner mig för fasen.
Senare. Över en öl på kvarterskrogen reder Håkan ut hur han och Stefan kom på att lura oss att tro att den rödlöksmannen hade med detta att göra.
|
|
|