Statistics

   Det var en ovanligt varm dag i mitten av april. Det stora samtalsämnet i byn var såklart att tivolit äntligen anlänt och placerat ut sina sockervaddsmånglare och pariserhjul på allmänningen äntligen skulle folk och fä i trakten få gå man ur huse och roa sig! Tivoliägaren var en typisk dito, överviktig, självgod och med en vaxad mustasch som glänste i solskenet. Han hette något tysk-klingande naturligtvis, Herr Griesenfleck närmare bestämt, och varje dag sågs han med magen i vädret spatsera runt och polera de guldfärgade knapparna på sin bländrosa tivolikostym. Med kritisk min granskade han sockervaddens fluffighet och lindansösernas tyllkjolsfras, han testrullade lyckohjul, provåt godis och tjöt på försök i spökhuset. Ja han mådde som en riktigt präktig och fet despot och betedde sig därefter. Just som han spankulerade omkring mellan mellan radiobilarna och slänggungan i sedvanlig stil denna vårförmiddag, råkade han få syn på en mindre repstump som stack ut under tältduken till ett mindre lotteristånd. Märkligt tänkte direktören och strök sin mustasch. Ett mindre rep under ett mindre lotteristånd, som sagt. Vad kunde ligga bakom dylikt malplacerande av inventarier? Han beslöt att lite försiktigt rycka i det och böjde sig ner, varpå repet plötsligt försvann in under fronten på lotteriståndet. Förvånad kikade direktören runt ståndets disk, men kunde inte se något annat än lite utspillda pop-corn och en kvarglömd nallebjörn. Han rev sig tankfullt i mustaschen. Efter en liten stund kom han att tänka på en dålig vits. Han fnissade till men blev plötsligt allvarlig igen då han istället ådrog sig minnet av sin mors hastiga bortgång. Det hade varit en bisarr kväll! Just som vinden rev tag i en tältduk som smattrade till, fick han syn på ytterligare något besynnerligt, nämligen en liten gnagare av något slag som just var i färd med att besudla liket från vad som verkade vara den bortsprungna cirkusget som man letat efter sedan frukost. Här låg den alltså nu med blodstänkt päls, uppenbarligen genomborrad av en brevkniv och därpå synbarligen garrotterad enligt sydfransk tradition. Det såg inte vackert ut. Flugor surrade och tivolidirektören rynkade bekymrat pannan. Det här var inte bra reklam för tivolit. Getmord hade visserligen varit vanligt förekommande förr om åren, men dels var lagstiftningen numera något mindre vag på punkten om huruvida man egentligen hade tillåtelse behandla cirkusdjur precis hur som helst och dels hade opinionen svängt betänkligt i frågan på senare tid. Han såg sig hastigt omkring. Med en handlingskraftig manöver grep han tag i första bästa tillhygge, vilket råkade vara en död get, och bar kvickt den på axeln när han gick bakom närmsta tältduk. Det råkade vara Skäggiga Damen Brünhildur Gustavsdotters tält, och där inne var stämningen mer än dov redan innan tivolidirektören snubblade in. Gustavsdotter hade den morgonen vaknat slätrakad med en boaorm i varje hörn av sin bostad och därvidlag ylat högeligen utan att någon orkat bry sig, vilket hon tog som ett tecken på att alla hatade henne. Hon grävde allt djupare i sina negativa känslor och fann snart att hon egentligen borde vara någon annan någon annanstans. Frågan var bara hur det skulle gå till, och denna fråga satt hon nu och grubblade över när herr Griesenfleck tumlade in med geten på axeln. Vafalls frågade damen. Varför stövlar du in här som en mystisk mörk man med en gnu på axeln.


-Gnu? Det är en get!


- Vilket skulle bevisas! skrek hon gällt och viftade med fjäderboan. Herr Griesenfleck harklade sig harmset och betrakade djuret. - Vet du möjligtvis vem som har tagit livet av den? Brünhildur flackade med blicken,hon försökte skyla över den ihjälkramade boaormen som låg strax bakom henne och en steglade bävern som låg inföst under sovbritsen. - Nej! Absolut inte! Hemskt! Jag som älskar djur! fnittrade hon samtidigt som hon petade så diskret hon kunde undan en död hermelin från fönsterbrädet. Det luktade besynnerligt i hennes tält. Herr Griesenfleck backade långsamt ut medan han diskret höll för näsan.


Väl ute igen kliade han sig tankfullt i rumpan och rättade till byxornas pressveck. Det hade varit något konstigt med Skäggiga damen, men han kunde inte riktigt formulera för sig själv vad det bestod i. "Kvinnoproblem", konstaterade han och stirrade i fjärran. Bäst han stod där och funderade kom karusellteknikern skyndande, rödmosigt ansträngd och tungt flåsande. Han är rätt motbjudande faktiskt, tänkte herr Griesenfleck och petade sig i näsan. Nu gällde det att lite diskret utröna vad slusken kunde ha för ess i rockärmen. Herr Griesenfleck harklade sig. "Jaha Conny", sa han och stirrade med barsk uppsyn på den i blå overall utspökade slusken. "Vad säger du om händelserna här på tivolit senaste tiden?" Conny bligade misstänksamt på tivoliägaren. Öööh vadårå, svarade han släpigt. Herr Griesenfleck kände sig beklämd och fingrade återigen på sina pressveck. Vad skulle han säga? "Har du sett nåt märkligt här på området på senaste?


-Höö, dig kanske. Conny fnös. Herr Griesenfleck suckade och övervägde återigen att avskeda drummeln på stört men hade just ingen energi. Conny slängde en död mård framför fötterna på Griesenfleck och flinade rått.


- Ta upp den!, väste herr Griesenfleck och hytte med näven. Conny satte händerna i sidorna och härmade herr Griesenflecks åtbörder, men det gjorde han så dåligt att han satte sin saliv i halsen och började hosta ömkligt. Herr Griesenfleck utbrast i ett nedlåtande flatgarv och daskade till Conny i ryggen, varvid tre döda bisamråttor ramlade ur hans bröstficka. Griesenfleck ryggade tillbaka, vilket Conny utnyttjade genom att flinkt rafsa upp ett rep, knutet till en lasso. Han fäste bisamråttorna i lasson och tittade sedan menade på Griesenfleck. "Nåå?" Hur ska du ha det, kanske han skulle ha fortsatt om han inte fått truten igenfylld med en tidning som resolut tvingades framåt av Griesenflecks kraftiga näve. Med fäktande armar for karusellteknikern på kurs.


Samtidigt, i sockervaddsståndet, hade flera av de som tilldelats uppgifter fullt upp. Richard Herrey vevade febrilt på den lilla ratt som reglerade flödet av luft in i den stora"spinn-kammaren" där själva sockret blev till de majestätiska skapelser av... ja, socker, som försåldes i stånden där de alltså befann sig, han och hans bröder. Allt sedan "händelsen", som de själva benämnde den kaosartade turné som följt på deras oväntade återkomst till folkparksscenen i augusti för två år sedan. Det hade känts angeläget att "ge något tillbaka" i form av "frivillig samhällstjänst" och valet hade fallit på sockervaddståndet vid Griesenflecks cirkus. I efterhand hade det känts som något självklart, fast precis när de stod där och slabbade med sockerlösningen kunde de ändå ibland uppleva korta ögonblick av besvikelse över hur livet utvecklats. Men, som sagt, nu var det fullt upp. När Rickard fått kontroll på sockerflödet och börjat snurra upp det ena sockernystanet efter det andra. När Per tog över dem och käkade upp dem. När Louie skällde ut honom och så argt han kunde slängde en sockervaddspappersstrut i golvet. Så höll det på. När bröderna Herrey sålde sockervadd.


Det dröjde ända till morgonen därpå innan Griesenfleck hade lugnat ner sig såpass att han kunde påbörja pappersarbetet över Connys avsked. Det tog tid. Svetten rann. Conny hade börjat på tivolit under brinnande Kubakris som ett stjärnskott hade han kommit in och verkligen fått karusellerna på fötter. Det medförde genast problem eftersom karusellfötterna underdimensionerades då man ville spara materialkostnader. Redan då hade herr Griesenflecks tycks sig ana att Conny på ett retfullt sätt sökte utmana hans auktoritet. Det kunde vara en blick, en gest, en grimas, men alltid den där attityden; lätt nedlåtande, föraktfull. Griesenfleck hatade det. Men nu skulle snart problemet vara åtgärdat. Han satte sin namnteckning på det sista vattenstämplade 100 grams pappret och skrattade bistert. Utanför tivolikontoret hördes plötsligt ett hjärtskärande skrik. Direktören ryckte till och for upp ur sin stol. Han hann ta två metadon innan han störtade ut men glömde i hastigheten att de gav honom superstyrka, och när han forcerade dörren till yttervärlden slet han av väggen och stod där som ett borttappat barn inne på Gekås. Rop hördes och någon kom sättande samtidigt som taket säckade ihop över både det ena och det andra. Griesenfleck såg sig förvirrat omkring med dörren i näven när en okänd man i rutig kostym kom farande med andan i halsen. "Herr direktör!" flåsade han och vevade och fäktade med armarna som en veritabel väderkvarn. "Herr direktör!" Griesenfleck höjde sin arm för att indikera att han noterat utropet, men mannen lät sig trots det inte hejdas, utan fortsatte rakt in i herr Griesenfleck med påföljden att taket kapsejsade slutgiltigt och väldeligt över de båda herrarna. Griesenfleck vräkte omedelbart hela härket åt häcklefjäll och kände den välbekanta pirrande känslan av rusande adrenalin. Han kastade av och drejade holk i flygande fläng och folk runtomkring fick skynda sig undan när han kom rullande med fäktande armar och stånkande manér och ölmagen som hoppade upp och ner likt en punkterad varmluftsballong på steroider i en tromb över Nordsjön. Väl framme vid pariserhjulet tog det hela en ände med en monumental förskräckelse i det att Griesenfleck stöp över ett nypon och for rakt i biljettkön så besökarna flög åt både öst och väst och söderöver. Pariserhjulet föll och slog i backen, och började rulla nedför en slänt som vette mot äldreboendet Höstrusket, vars smutsgrå väggar snart pulveriserades under hjulets kraftiga stålkonstruktion. Häpna stod några nyblivet hemlösa åldringar och såg åbäket försvinna över tjärpappstaket på deras forma hem och vingligt rulla vidare ner mot den stora korthusutställningen i porslinsträdgården. Det bar sig inte bättre än att Porslinsprydnadsföreningen dagen till ära icke blott hade ställt ut hela traktens samling av Goebelfiguriner utan också hade placerat dem i en lång rad upp emot glasverandan där vernissagen för dagen innefattade ett korthusbyggande i realtid av