Statistics

   Det var så outhärdligt kallt och blåsigt nere i jordkällaren eftersom husbonden dragit in ett plåtrör genom dörren eftersom han på något vis önskade att det skulle bli väldigt välventilerat för sillkonservernas skull. Att detta var viktigt med sillen var aldrig något som vi syltade nypon diskuterade sinsemellan, men vi hade känt vibbarna ett tag, om man säger så. Det började med att vi nypon som vanligt satt och tjattrade borta i vår hylla längst fram, ovanför potatislåren. Burkarna med vattenlingon och karl-johansvampen från typ medeltiden surade som vanligt i hörnet. Borta bland ingefärspäronen och den halvt bortglömda lådan med kålrabbi hade några vansinnigt uppblåsta juläpplen barrikaderat sig i protest mot att det snart var något, oklart vad, som var på gång. De fick hållas. Men när allt fler sällade sig till bråkmakarna gick ett krus med svagdricka ut och kom inte tillbaks. Vi nypon brydde oss föga. Så himla farligt var det väl ändå inte om några ville ha platsen där borta? Men när skriken och och paniken tilltog och saker började knuffas ner från hyllorna började flera av oss ta till orda. "Hallå där borta! Vi försökte faktiskt lyssna men det öronbedövande oväsen ni för är outhärdligt. Ge er!" Då lösgjorde sig en hop av de vidrigaste mögliga jordärtskockor man kunde tänka sig och började knuffas och sparkas mot kringstående. De närmade sig backen med Fantomen-läsk som låg halvvägs mellan oss och palsternackorna. Lemonadflaskorna var täckta av damm och själva innehållet hade skiktat sig för länge sen. Men än kunde flaskorna lägga in en rejäl round kick när så krävdes och det gjorde dom också! De första två jordärtskockorna blev mos, men sedan stötte lemonaden på patrull och flera flaskor krossades och den största jordärtskockan rullade brutalt de sista selleristjälkarna ner på flaskornas ledare. Tumultet var komplett och blev ännu värre när en av hyllorna gav vika och åtta surströmmingskonserver drog med sig några av de vildaste kombattanterna i en gröt av mosade rotfrukter och surströmmingsspad, dessutom kom en förvirrad brännvinsost och la sig tvärs över hela härligheten, till stor bestörtning för oss uppe på mellersta hyllplanet. Ett tjog sättpotatis som glömts i ett hörn var oförsiktiga nog att sticka fram en parlamentärflagga med groddar på, och vips hade de en hel hop ägg slängt sig över röran, detta var i sanning ett skådespel för halvgudar. Som om inte detta vore nog stormade nu fjolårets konserverade körsbär in i full karriär och sprutade helt vilt sockerlag omkring sig. Detta fick de sista tre av rödbetsinläggningarna att lägga sig platt och be om nåd, vilket de tyvärr inte fick då tidernas största och vidrigaste kålrot vältrade sig med grotesk målmedvetenhet rakt över resterna av allt vad rödbetsinläggningarna försökte stå för. Allt detta åsåg vi nypon under loppet av ett par timmar. Förödelsen var inte att ta miste på, och allt fler av oss förstod att vår husbonde inte skulle hinna städa upp och rädda sillkonserverna som nu skrek panikslaget borta på sin hylla. Kanske fattade dom att deras förmätna, överlägsna attityd nu skulle slå tillbaka mot dem själva. Juläpplena skrek glåpord och försökte kasta upp varandra på sillkonservernas hylla. Hyllan sviktade redan och hyllpappret krusade sig i ren förfäran. Kålroten uppviglade nu resten av bråkmakarna, vrålade att all senapssill och all matjesill skulle döden dö. Med förskräckelse insåg vi att det var stor risk kålrotsarmén skulle vinna det förestående slagsmålet. De enda som inte fattade detta var några de små purjolökarna försökt sysselsätta sig med, hasselnötter och krafs de tog från en korg och lekte med. När nu kålrötter, jordärtskockor och andra andades lynchmobb i begrepp att skövla sillinläggningar så försökte purjolökarna med sitt bästa partytrick, att rada upp hasselnötterna längs kanten och låta dem en efter en studsa ned i en gammal tennmugg som stod placerad strax innanför dörren. Hasselnötterna själva var så upptagna med att tjafsa om vem av dem som hade tjockast skal att dom knappt noterade uppståndelsen runtomkring. I samma stund som den första sillburken vinglade till på grund av kålrotsattacken så studsade den första hasselnöt fram och föll i muggen med ett skramlande ljud. Innan man visste ordet ordet av hade muggen fyllts av ivrigt grälande nötter och dessa blev bara mer indignerade och märkte därför inte att burken lyftes upp av den argsinte kålrotsjätten. Inte förrän det var för sent i alla fall. Med en katapult sköts burken med nötter mot sillburkarna som panikslaget sökte skydd invid en gammal våg som stått och rostat sönder och sannolikt skulle ha vunnit pris för samtidens mest disintegrerade husgeråd om en sådan utmärkelse hade existerat. Vågen krossades omedelbart och metallsplittret flög runt och spred obehag i alla väderstreck utom sydväst. Med fritt spelrum kunde nu mobben börja härja fritt på nästan varje hylla. Svartvinbärsgelén som så stolt hade tronat i ensamt majestät på ett rosenmönstrat hyllpappret slogs för sitt liv men slutade som en patetisk hal, kladdig och formlös klump varpå en bortglömd ask med fikon halkade i dessa kladdiga rester och vilt skrikande for rakt emot sin död på det stampade jordgolvet. Juläpplena jublade och sköt upp bitar av krossade nöter mot brännvinssillen och julmustsillen, som utsiktslöst försökte spela död men som prompt vältes av hyllan tätt följd av ostsilllen som med en blöt baklängesvolt krossades mot den obarmhärtiga jordkällarväggen. Resterande sillburkar darrade av skräck och lakritssillen mumlade ångerfullt om syndafloden och alltings förgänglighet. Då hördes mycket riktigt regnet, som ett brev på posten började det forsa regnvatten i röret och utanför flöt floder av brunt, sörjigt slam som snart välde in genom springorna i dörren och sköljde över resterna av rotfrukterna sillburkarna och allt det som förfarits och slagits. Jordärtskockorna vrålade sina sista avgrundsskriin innan de obevekligen drogs med i den bruna sörjan. Kålrotsjätten försökte ta sig upp på en hylla genom att klättra på de panikslagna juläpplena, men han halkade gång på gång och när blev knuffad av en fallande hylla var hans tid ute och han drogs ned med ett slurpande ljud i den fördjupning som bildats borta vid dörren. Samtidigt försvann juläpplena samma väg. Stormen bedarrade. Kvar var bara spillror och vi nypon såg på varandra. Ensamma kvar.