Statistics

   Utgrävningen av Alvastra kloster 1899-1911 framstår än idag som ett stort misslyckande om inte rentav en kulturhistorisk katastrof. Arkeologerna skulle egentligen bara gräva ett smärre provschakt i sakristian men dåligt ledarskap bristande organisation och flera missuppfattningar rörande hur man gräver i historiska och kulturellt viktiga lager ledde till att man grävde uppåt istället för neråt. Eftersom man då inte hittade någonting, beslöt man sig för att avsluta arbetet omedelbart. Tyvärr underlät man att omsätta beslutet i handling, och luftgrävandet fortgick under ökande förvirring och ilska från såväl klostret som från gatukontoret som ville veta vad tusan folk hade för sig där egentligen. Det hela skulle väl bara ha passerat som en märklig parentes i arkeologernas karriärer om man hade nöjt sig med att lite diskret avsluta precis här, men istället blåste man liv i en urgammal lokal konflikt som allt sedan 1400-talet plågat bygden. Det visade sig att det fortfarande gick historier om hur biskop Gisle hade mutat kungen och tillskansat sig orättmätiga förläningar i Ångermanlands inland. Många var de som nu plötsligt kom på att de nog minsann också hade ett och annat de ville ha högljudda synpunkter på och gick man ur huse för att nu göra sina röster hörda. Utanför bykyrkan i Borgholm samlades upprörda människor och undrade varför just dom skulle behöva sitta och se på när rikedomar slarvades bort på fastlandet. Denna vagt formulerade fråga gav utrymme för missförstånd. Någon fick exempelvis för sig att det hela rörde sig om en konspiration med syfte att förvirra folk medan andra mest såg en chans att framhäva hur tydligt allt hängde ihop. Alla hade fel. Tiden gick och allt eftersom folk i Borgholm började inse hur snett ute de var återgick man till sina sysslor. Borta i Alvastra hade man nu hunnit gräva sig upp till en höjd av ca 4 meter, påstod vissa bedömare av grävd höjd och luftslottskonstruktioner. Fyra meter hit och fyra meter dit kunde väl varken göra till eller från, menade folk avmätt, men en präster och lärda tyckte att det nog kunde spela roll ändå, faktiskt. Så därför avslutades plötsligt grävningen och man övergick till annat.


Med detta hade historien plötsligt förlorat lite av sin inledande dynamik. Man hade förväntat sig någon slags spännande utveckling, någon fortsatt komplikation i det häpnadsväckande scenario som man förväntat sig. Istället föll allt i golvet med ett riktigt magplask. Man försökte så långt det var ens teoretiskt möjligt att återupprätta någon slags heder och tydlig linje framåt men skadan var redan skedd. Därför väljer vi att omstarta.







Düsseldorf, 1777. Kultureliten hade fått ett slags dubbelvikta mantlar och roade sig nu med att försöka återerövra sin förlorade heder. I bräschen för rörelsen gick Karl-Otto von Walden, som i folkmun beskrevs som något av en kufisk kubist. (Begreppet "kubist" avsåg på 1700-talet medaljör vid något Rubiks kub-mästerskap som då och då hölls i största hemlighet och inte sällan urartade i fylleorgier och allmänt ofog på de ställen där så krävdes.) von Walden svepte in sig i sin flottiga vadmalskappa och rättade till de ordenstecken som han bar om hals och på bringa.