Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mr Ljubljana

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   Regnet föll tungt över hustaken, sorlade i stuprännorna och rann i strida strömmar längs kullerstenarna. Här och var längs de smutsiga gatorna rycktes matrester eller cigarettfimpar med i strömmen, hopades för ett ögonblick någonstans, drevs åter isär, och försvann slutligen ner i någon avloppsbrunn. I takt med att regnet ökade i styrka, ökade också flödet i stuprännorna. Gatorna förvandlades snart till formliga floder av uppslammad sörja, hushållssopor och dränkta djur. Regnet bara tilltog och tilltog. Vattenmängderna nådde snabbt trösklar och småningom även golv i markplanet. Folk hanterade detta med förbluffande likgiltighet, satt passivt i sina tv-soffor och betraktade rännilar som växte till sjöar på parketten, stirrade letargiskt i taket när soffan guppade i en flod av regnvatten och åsåg förstrött hur möblemanget lämnade huset eller klämdes fast i dörröppningar och trappavsatser. När vattenmassorna nådde torgets ryttarstaty slog sönderslagna möbler mot dess bronssockel och när de, efter att ha samlats i virvlarna, nådde hustaken började bebyggelsen att lösas upp i fogarna. Tegelpannor rann av taken, husknutarna lossnade och fasader disintegrerade i en sorts trögflytande smet av fuktskadat byggmaterial som blandade sig med störtfloden och flöt vidare i en kaotisk och vidrig kökkenmödding. Till slut drogs även gatubeläggning, lyktstolpar, brunnslock och hela hus med i malströmmen och flöt ut på landsbygden.


Staden föll i glömska under
lång tid. Över de få skönjbara resterna växte snart en grönskande äng, och liten bäck rann genom blommande snår där förr trottoarer och bastanta korsvirkeshus stod. Den enda som anade att något otypiskt dvaldes under grässvålen var en liten undersätsig man i för små hawaiishorts och urtvättad tröja från Lacoste. Han satt i en fällbar, smått rostig trädgårdsstol och vägde med en avslagen cola i sin nikotingula näve. Snusnäsduken han knutit om sin rödbrända flint var närmast förstenad av smuts, men fladdrade ändå stundom till i den ljumma brisen, vilket fick honom att anta en närmast omöjlig pose för att undvika att den lossnade från sitt fäste. Vinden tilltog och mannen korrigerade snabbt sin position, men lyckades på något vis få stolen att fälla ihop sig på så sätt att han satt fastklämd med benen hårt tryckta mot bröstkorgen. Långsamt välte stolen och mannen med den. Med näsan i en tistel och utspilld Cola över hela lacoste-tröjan grymtade han frustrerat och försökte med hjälp av en grästuva och käkmuskulaturen häva sig uppåt. Käkens måttliga storlek resulterade i ett icke tillräckligt vertikalt förflyttningsresultat men väl i en ökad fysisk förmåga. Timmarna gick och skymningen föll medan mannen kämpade vidare med sitt envetna malande med käken. Lagom till småtimmarna välte en mindre sten äntligen iväg och fick mannen att kasa några centimeter framåt och fastna med ansiktet i en jordig grop. Han försökte vrida huvudet för att slippa få gräs och jord i mun men fick det i örat istället och vred därför tillbaka och skopade därvidlag kinden sidledes på ett så lustigt sätt att munhålan fylldes med småsten, jord och diverse marklevande skalbaggar och nematoder som i varierande grad utgjorde hälsorisker och obehagsinducerande inslag i tillvaron. Som en följd av detta inmundigande fick mannens mage ett för dennas normala födointag ett något apart innehåll. Som så ofta när något i den vägen sker, svarade mannens inneboende skyddsmekanismer med att kraftigt försöka få ut innehållet samma väg som det kommit. Låt oss inte gräva ner oss i detaljer, utan bara konstatera att kraften i utsöndrandet lyfte mannen ur gropen och välte honom över ända. Flåsande och till självförhärligandets gräns övertygad om att han uträttat ett förstklassigt konststycke i självhjälpsväg underlät han att vidare åtgärda sitt stolhaverirelaterade predikament och lutade sig efter bästa förmåga bakåt i ett sorgligt försök att se ut som om han kopplade av, vilket omedelbart kom till något slags korta. Liggandes i en ihopfälld stol blickandes i den vinkel endast denna föga smickrande positionering möjliggjorde tvingades mannen slutligen erkänna att det här inte gått särskilt bra alls och att han behövde hjälp. Han drog ett djupt ett andetag, vilket var nog så komplicerat under rådande omständigheter, och vrålade så högt han förmådde. "MISTER LJUBLJANA! HJÄLP!" Ropet möttes av tystnad. En rodnad spreds över mannens kinder, vilket dock var svårt se eftersom de var fullständigt insmorda med jord och otrevliga matrester. Han harklade sig och ämnade just vråla en gång till, när han plötsligt hörde ljudet av fotsteg närma sig. Han försökte vrida sig vilket gick lika dåligt som förut, men lyckades åtminstone vinkla huvudet tillräckligt för att uppfatta en annalkande gestalt. "Hjälp" pep han ömkligt. En gestalt plirade ner på honom bak hornbågade glasögon och verkade på samma gång förbryllad och förebrående. Figuren hade en vinröd fotsid kaftan i denim och en vidskyggig slokhatt i solkig lärft. "Mr Ljubljana?", pep mannen på marken ynkligt. Figuren höjde ett buskigt ögonbryn. "Dy sitta i zodann knipa, ja? TÜR fyr dik att Mr Ljubljana ha vägar VORBEI!" Figuren drog in den hopfällda stolen i en säck, slängde upp den på en flakmoped som stod parkerad under en korkek och drog sedan iväg med ett plågat stön från motorn. "Bist Du lite komfortabel, ja?" skrek Ljubljana över motorljudet. Ett kvävt rop hördes ur säcken, som möjligen kunde tyda på att mannen försökte svara, men Ljubljana lyssnade inte utan rännde rakt över stock och sten som körde han ett terrängfordon. Säcken dunsade upp och ner på flaket och när Ljubljana plötsligt tvärnitade kastades den av och flög utför en slänt med ett uppbragt skrik inifrån. Ljubljana drog fram en solkig anteckningsbok, gjorde en liten blyertsbock i marginalen, och muttrade något. På raden nedanför bocken stod"Stol 14" och med lite mindre bokstäver"Lacoste-tröja, etc." "Var står nu femton..." Mr Ljubljana såg eftertänksamt på en kulle som höjde sig en bit bort. Ett avlägset tjut hördes någonstans. "Dags, ja?", muttrade Ljubljana och stoppade tillbaka anteckningsboken i fickan. Motorn puttrade på hostig tomgång medan han besteg sadeln och rättade till kaftanen. Han plockade upp en skrynklig karta, satte fast den på mopedens styre och knattrade så iväg mot den nya kullen.


Samtidigt
nere i den sänka Ljubljanas medpassagerare så bryskt förpassats till, hördes ljudet av någon missnöjd individ blandas med det ljud som uppstår då någon vittjar fickorna på en ihopvikt man med risig klädstil. I den tilltagande kvällsdunklet kunde man ana flera säckar och bylten prydligt uppradade längs sänkans kant. I somliga av dessa kunde man se personer som i olika stadier av nakenhet och ihopklämning verkade ha pakterats. I andra kunde man ana att ihopfällbara trädgårdsstolar staplats och buntats. Naturligtvis var det en ljusskygg verksamhet som försiggick här, men dess art var likväl av sådan natur att det inte omedelbart framgick vad som var syftet. Hursomhelst verkade säcken med mannen ha studsat lite avsides och därför ha undgått uppmärksamhet från den som höll i länsandet av de övriga säckarna. Mannen i säcken hade lyckats få ut huvudet genom öppningen och låg nu flåsande med sinnena på helspänn. Långsamt försökte han lösgöra sig från både säck och stol. Då han tack vare den omilda färden en smula skakats loss från den förbannade stolen lyckades han i skydd av det fallande mörkret åla sig bort från högen och de märkliga förehavanden som där försiggick. Snart hördes mopedknattret på avstånd. Mannen med lacoste-tröjan krälade hastigt undan i dunklet när Ljubljanas röst hördes över motorljudet. Han lät upprörd och när mopeden dök upp på krönet och mannen kunde såväl urskilja Ljubljanas silhuett som en annan sådan, mer oformlig, liksom hukande. Denna senare gestalt verkade instruera Ljubljana, eller kanske snarare förmana honom. Ljubljana själv verkade möta den andres blick

, vilket kunde förklara varför dialogen fortfor. Det kunde dock inte förklara att han så kutryggigt underdånigt bromsade in flakmopeden när gestalten gjorde en gest. "Du vara säker?", frågade Ljubljana. Gestalten grymtade till.Mannen i säcken lyssnade utan att göra minsta ljud. Ljubljana gjorde en mindre vridning med handen och tycktes fingra på någonting. Så fattade han tydligen ett beslut, och vred med vant handlag på ett reglage under bensintanken. Ett högljutt skramlande genljöd i mopedens inre, varefter motorn ramlade i småbitar. Ljubljana rotade vant runt bland skrotet under godmodigt nynnande och höll plötsligt triumferande upp något. Mannen med lacoste-tröjan kunde inte se vad det var men han hörde den andre gestalten dra efter andan.


"Unt nooo..." hördes Ljubljana, och
man riktigt hörde hur han sög på varje ord i den efterföljande meningen: "skaaa viii nok zee..." Med en plötslig hostning sjönk den andre figuren ihop som om han fått ett slag, föll över mopedens flak, och vips hade Mr Ljubljana stuvat honom i en säck och hivat ner honom i en annan säck. Snart dunsade mopeden iväg över stock och sten med paketet studsande på flaket.


Mannen i
hawaiiskjortan krånglade sig mödosamt ut ur säcken och började se sig om. Han befann sig i ett prekärt läge och därtill i en för honom helt obekant del av trakten. För ögonblicket var den omedelbara faran borta, men hur skulle han kunna ta sig tillbaka till civilisationen med sin hemlighet?


På ett kontor
500 meter under jord satt en blek figur bakom ett nött skrivbord och tuggade på en blyertspenna. Han hade stålbågade glasögon och en urblekt och skrynklig kostym, och framför honom låg en mycket gammal karta som tycktes ha vecklats ihop för många gånger och på fel sätt varje gång. Han hade också ett anteckningsblock, vilket var så fullklottrat med med oläsliga bokstäver att det nu var svårt att se var gränsen gick mellan dem. En gammal vevtelefon stod och rykte i papperskorgen. Den skinntorre gestalten sköt med uppenbar motvilja telefonen i småbitar med en gammal revolver. Oväsendet fick tydligen någon i rummet intill att reagera, för ett antal dova slag hördes mot väggen, varvid figuren vände sig och dunkade tillbaka medan läpparna rörde sig i takt med hans dunkningar. Väggen bågnade under slagen, ty den var blott en undermåligt konstruerad skärmvägg av gammalt slag: masonitskivor fästade vid tak och golv utan minsta bärande lister. Snart låg väggen i spillror och exponerade obarmhärtigt den ömkliga synen på ömse sidor; skinntorra figurer som hötte med nävarna mot varandra och med pinsamt tunn stämma skrek fåniga okvädningsord. Efter en stunds dylikt härjande sjönk så tystnaden över dem, och ett slags trött sorgsenhet tycktes avspeglas i i deras bleka, fattiga ansikten. Axlarna sjönk sakta nedåt tills något närmast katatoniskt tillstånd inföll. På avstånd hördes en dörr slå igen och någonting som kanske ramlade. Fotsteg dämpade av av tjocka tofflor mot heltäckningsmatta men hördes ändå. Ett slags dova utrop från någon som försökte låta som om den skällde som en folkilsk hund men bara förmådde frambringa kvävda fnissningar hördes vagt bakom arkivskåpen. Om ingen delegerade konkreta arbetsuppgifter blev det alltid något åt det här hållet med arbetsdagarna.


I
en mindre, något skamfilad kvarterslokal på Hamngatan hade precis ett skummande ölstop fattat eld. Det såg spektakulärt ut och folk ställde sig i cirklar runtom, först dvärgar och vättar, och sen några av en tillfällighet närvarande handelsresande i konfetti. En av av dom som senare försökte utöka sin verksamhet till att även innefatta aktiviteter såsom exempelvis curling och praktisk obskruantism återgav senare att han"motarbetats från första stund" och att alla försök till "konstruktiv dialog" hade stupat rakt av på grund därav. De övriga sneglade förstulet på den rostiga kundvagn full med mögliga kuddar som på oklara grunder kom dundrande emot dem, visserligen bara i den hastighet en äldre stins kanske skulle ha kallat"ångloksstart från stillastående" och en vanlig enkel på man på närmaste ölkafe. Man kan här med fog inflika att ingen som någon gång har sett en kundvagn eller som känner till något om ångloks accelerationsförmåga skulle ens ha antytt att ekipaget kunde beskrivas i termer som de som det beskrevs i.






Samtidigt, i ett skogligt beläget skjul, fattade löjtnant Tryggve Hansson ett beslut. Han skulle fantamej förbli passiv! Det var sannerligen lättare sagt än gjort, men skam den som bar sig åt. Han lade anletsdragen till   

  

Diskutera
Mr Ljubljana

Mårten Lind
2017-08-23, 02:58:56
Ett missat "inte" gjorde sistlidna mening ganska meningslös.

Mårten Lind
2017-02-08, 08:43:10
Den här karaktären är en av våra bättre.

Måns Svensson
2017-02-08, 04:48:39
Ja, jag har tänkt nåt liknande.

Administrator: Anders Bylund