Statistics

   Bara ett stenkast från den lilla staden Affen-über-Hinten låg sedan en tid Gorgor Klufzs tvål- och smutsfabrik, en tvåvånings lerhydda utan vare sig dörrar eller fönster. Dess halmbeklädda tak rasslade lugnt i den bris som ständigt blåste längs dalgången. Gorgor kikade ut genom ett hål i taket och skyfflade en handfull nytillverkad smuts ner i en säck märkt "Prima smuts, klass I".
-"När kommer han?" muttrade han irriterat, tog en näve lut och knådade ihop det med lite valtran till en seg, illaluktande massa. Frånvarande paketerade han den i smörgåspapper, skrev "Fin tvål" på en gummerad etikett och fäste den på paketet.
-"Han har aldrig varit såhär sen".

Den värmebölja som hade drabbat grevskapet den sistlidna månaden stod på sin höjdpunkt och den som satte foten utanför dörren blev obönhörligen både kokt och vaporiserad. Allt vatten icke beläget i det djupaste av underjord hade för länge sedan övergått i permanent gasform och uppstigit mot en molnlös himmel. Personen Gorgor väntade på, hans ende anställde, den lätt låghalte Slobodan Hujedavic, hade fått i uppdrag att leverera tre tunnor salongssmuts till Öcalans Tungusimitatörs- och Kazakförbryllarsalong. Öcalan var baron och befälhavare och bombdådsbenägen brutalist av betydande mått och Slobodan kunde lätt svettig om aftonen finna sig själv positionerad vid Öcalans salongs svängdörrar med tunnorna i sina enorma byxfickor. Flåsande klev han in i den skumma lokalen. Han kunde urskilja några individer invid en vid videkvist innanför informationsavdelningens indiska inredning. Vidar Ingesson, visade namnskylten på kavajslaget för Slobodan och meddelade stroppigt att salongen var stängd. Åtminstone för honom, och lagade han sig inte därifrån, skulle han minsann skvallra för herr Öcalan och då skulle det bli synd om honom, tattarungen. Slobodan log och trängde sig förbi Vidar, bort till hissarna i rummets bortre del.
-"Takvåningen", sa han världsvant medan Vidar skyndsamt, men förgäves försökte hindra hisspojken från att pliktskyldigast fullgöra sin uppgift.

Öcalan "Salongsägaren" Hürgür satt och glufsade kebab när Slobodan släntrade in med Vidar i bakhasorna.
-"Jag försökte stoppa honom herr Hürgür" beklagade sig Vidar ömkligt och bugade sig så oerhört djupt att han slog huvudet i skenbenen. "Men det var helt omöjligt!"
Öcalan hostade upp en pepperoni och svarade ilsket, varpå han drog upp ett samurajsvärd och en hjullåspistol och förpassade Vidar till de två bårhus salongen frikostigt härbärgerade.
-"Och vad vill du, då? " fnös han och torkade av blodbestänkt kebabsås från sin burnus, samt svärdet på sin matta.
-"Jag kommer med smuts" svarade Slobodan sakligt och ställde en av tunnorna på Öcalans skrivbord. Öcalan tvinnade sina mustascher.
-"Femtio plök" sade han och log ett kvartssnett leende.
Slobodan skakade lugnt på huvudet.
-"Hundra" svarade han beskäftigt och tog fram sitt räknehäfte och en penna. "Per tunna." Öcalan såg ut att vilja dra fram ytterligare ett skjutvapen, men muttrade bara något om rövarpriser och beslöt köpa båda tunnorna, vilket gladde Slobodan.
-"Nu blir Gorgor nöjd," konstaterade han samtidigt som Öcalan öppnade tunnorna och stoppade händerna i det mest motbjudande... vänta nu... smuts han köpt, eller var det tvål? Nej, smuts var det sannerligen inte. Ilsket burrade han upp brösthåren och röt pompöst.
-"Vad vill det här säga? Är det här tacken för år av lojalt kontrakterande av er normalt pålitliga fabrik? Vid Kemals fez! Jag tror att jag kreverar!"
Med ens fanns sig Slobodan upptryckt mot fönstret, med en stinkande bindgalen janitsjar i ansiktet.
-"Jag skall ge herr Klufzs något att tänka på!" röt Öcalan och knölade ner en väldikterad fatwa i halsen på Slobodan, varefter han lät placera honom bakbunden på oxkärran 15.30 mot Gluggenburg. Ekipaget skramlade fram i den gassande eftermiddagssolen med sin last av resenärer, vilka förutom Slobodan mest bestod av en kolerasjuk legosoldat som ideligen bad till Brage och blotade sina marsvin tills dess inga fanns, vilket gick rätt fort. Oförmögen att tala eller på andra sätt kommunicera med någon, började Slobodan berätta en mycket lång historia för sig själv. Den handlade om hur han som liten pilt uppfostrats av grävlingar i träskmarkerna utanför något blöthål i Västra Zhukrkh och sedan hittades av en förbipasserande tvålmakare. Ända sedan den dagen hade han levererat tvål och smuts mot en lön av en gul lök och två rädisor (ibland bara en) i veckan.
Under tiden Slobodan stumt berättade smittade den hedniske legosoldaten ner kusken med kolera. Ett sjukdomsförlopp som normalt tog 2-5 dygn utspelades nu under blott ett par minuter med åtföljande av kuskens mycket bryskt utbrutna koleradiarré och påföljande död. Kärran for genast av den lilla stig den färdats längs och ner i ett ganska litet dike, där Slobodan landade i en pöl med ansiktet neråt.

"Var är han?"
"Han borde ligga under kärran."
Rösterna, vilka båda bröt på pulgusiska, tillhörde Gnavard Gäx och Klämard Kuppelutt, två till sammanlagt antal. Slobodan, alltfort med nyllet i geggan hade räknat dem. För att förvissa sig om att hans antalsestimering motsvarade högt ställda förväntningar avseende exakthet, torkade han gyttja ur ögonen och reste sig upp. De båda pulguserna log stort och höjde varsitt ögonbryn (de vänstra) , tog fram varsin säck och stoppade omsorgsfullt ner Slobodan i den ena eller den andra.

Gorgor Klufzs ilska över sin till synes lojale springsjas oförmåga att återvända på utsatt tid, gick ut över den prao-elev han i sann slavägaranda hade åtagit sig att missbruka. Petter Tjongglök hade i två veckor fått sortera smuts i källaren. Kladdigt smuts i bruna påsar och kletigt smuts i beige påsar. Varannan dag fick Petter sova en liten stund, förutsatt att han kunde för hungern. Slobodan hade företagsamt nog kedjat fast Petter i taket, på behörigt avstånd från skafferiet och den avskrädeshög som utgjorde hans sovplats. Hängande så hade han bara smutssortering att ägna sig åt. En av länkarna i kedjorna var emellertid nött av långvarigt bruk i kallfuktig miljö och behövde akut bytas ut. När Petter som vanligt ömkligt sprattlade och sorterade bestämde sig länken ifråga att försöka reperara sig själv, vilket först krävde metallurgiska färdigheter. I brist därav kollapsade istället hela kontruktionen. Petter hann tänka "gruuk" innan golvets stensättning rusade honom till mötes med intentionen att göra honom riktigt näsbruten och tandlös. När han rest hela sträckan ner till golvet, reste han sig långsamt på darrande ben för första gången på flera månader, tränade snabbt upp musklerna med skolgymnastikens och Lilla Plintens helbrägdagörande och började utan vidare bemästra situationen.

Två göteborgsalnar kantade den lilla stentrappen upp mot den illustre storkalifen Leif-Gunnar Mohammeds povra residens. Endast fjorton dinarer hade rucklet kostat honom, och då ingick vattenpipan och två okastrerade eunucker. Över den gistna trädörren satt uppspikad en arabisk snabelhästsko, medan det från takåsens sneda flaggstång vajade en luggsliten flagga av möglig filt. I en hammock gungade storkalifens bägge söner, och bak knuten kunde man höra det dova bruset av ett malplacerat vattenfall. Allt andades med andra ord julafton, löneförhöjning och muck. Slobodan kravlade ut ur säcken.
"Här borde jag nog inte vara" muttrade han och tittade på de kringstående eunuckerna, som bistert i sin tur granskade Gäx och Kuppelutt. En nick från den ene till den andre och en huvudskakning i andra riktningen samt ett litet steppnummer sände någon slags signal till dem båda, och på två sekunder hade Slobodan en ny säck om hela kroppen utom fötterna och fötterna i en hink fylld av skarpsill. Säcken frankerades med för ett inrikespaket för litet antal frimärken och lades på närmaste postlåda, som fem minuter senare tömdes av postmästare Bertil "Attackkommunisten" Larsson.
-"Tjosan! " utbrast denne vid åsynen av Gäx och vevade med handen i något som skulle föreställa en hälsning men mest liknade en obscen gest, vanlig i farvattnen kring Odessa. Gäx, uppvuxen på Krim, tog väldigt illa vid sig, kavlade upp ärmarna på Kuppelutt och bad honom statuera exempel. Detta fick Slobodan att ta till orda. "Ajöken!" pep han och började springa, med säcken alltfort runt benen. Resultatet blev en slags säcklöpning, vilket han nöjt konstaterade. Under mellanstadieåren hade han varit juniorlandslagssäcklöpare och deltagit vid såväl OS i Grums som potatis-på-sked-mästerskapen i Barcelona. Således väl förtrogen med teknikgrenens alla knep skuttade han iväg över gräsmattan, mot solnedgången.

Herr Öcalan bligade försynt på den gistna ekdörren som utgjorde entré till Klufzs tvålmakeri. Han putsade glasögonen och klev ned från kuskbocken. Med myndig stämma röt han så att stämbanden for ut genom munnen och fastnade i slipsen. Dörren öppnades och Klufzs klampade in.
"Vad i helvete skriker du för?" sporde tvålmakaren och drämde till honom med en hink lut. Oförmögen att svara, försökte Öcalan tvaga sig när detta förnämliga rengöringsmedel nu kommit honom gratis, med resultatet att ögonen förvandlades till en rödmosig röra, fullständigt odugliga som ögon, men alldeles utmärkta som häckningplatser för fåglar.
"Gaaaaah! Det är filibusterfinkens parningsläte" förklarade Öcalan medan han fyllde igen hålen med cement och målade korshår i dem för att se ball ut.
-"Vad förskaffar mig den äran?" sporde Klufzs.
-"Jo, jag letar efter en viss Slobodan Hujedavic, som ska hålla till- aj!"
Klufzs hade börjat kasta tvålformar i betong i Öcalans vänstra öra och fångade dem när de ramlade ut igen genom det andra. Just när han började få snurr på sysselsättningen och slagit sitt personliga rekord, kom Öcalans knytnävar farande.
"Menförihelvetekarlvadfansysslardumed?" rabblade han på oklanderlig mittemellanlågtyska och sopade nävarna i Klufzs tryne sjutton gånger om tills medvetslöshet inträdde. Öcalan sökte igenom tvålfabriken grundligt. Inte ett spår efter vare sig Slobodan eller den salongssmuts, som hade köpts men inte levererats. Han tog en handfull gratissmuts ur en skål på disken och tänkte precis gå när något fångade hans uppmärksamhet. Invid disken syntes en lucka i golvet. Den var delvis gömd under en tunna konfettismuts, men gångjärnen råkade vara nyputsade och fångade eftermiddagssolens sista strålar, varefter de kastade desamma rätt i synen på Öcalan. När han lyckats skymma ögonen, flyttade han på tunnan och öppnade luckan. En svag doft av jordkällare steg mot honom, jordkällare och någonting odefinierbart, påminnandes om jordiga källare. I det svaga ljuset såg han inte stegen och klev därför rakt ut i tomma luften, föll handlöst (under flera minuter, ty luften var ovanligt tät) rakt ner i ett saltningskar fullt med salt